Sorgeprocess med en strimma hopp

John Maus

Funkhaus, Berlin, 30 oktober

John Maus har precis börjat turnera igen, efter att ställt in alla spelningar sedan i somras, då det meddelades att hans bror och bandkamrat Joseph Maus hade dött i samband med en konsert i Lettland. Det märks att han fortfarande mår dåligt. Både låtvalen och framförandet skriker om att detta är en sorgeprocess.

Även Maus skriker, mer än vanligt. Hans scenshow ligger nästan alltid på gränsen till freakshow, med mycket kroppslig urladdning, nästan som en psykos eller ett transliknande tillstånd. Han slår sig själv i huvudet med knuten näve, han hoppar upp och ner och tycks helt innesluten i sig själv.

Den här gången sker allt detta, fast hela tiden.

Redan i inledande »My Whole World is Coming Apart« skriker han »louder, louder« till ljudteknikerna, som för att helt upplösas i musiken. Följande »Castles in the Grave« har en lika symboltyngd titel och består av mer vrål än sång.

Men det gör inte konserten sämre, snarare ger det upplevelsen en intensiv nerv och närvaro. I kombination med att scenen är en nedsänkning i golvet, som ett slags amfiteater, där publiken sitter eller står runt omkring, blir detta extremt innerligt och personligt. Själva lokalen är en gammal DDR-radiobyggnad och musikinspelningsstudio, i fantastisk femtiotalsariktektur.

»Keep Pushing On‹ är nedpitchad, långsam och mörk, »…And the Rain« är loopig och melodisk och »Touchdown« låter som en domedagsmässa. Maus struntar helt i mellansnacket, säger ingenting till publiken, inte ens tack. Han är helt ensam på scenen och sköter backtracksen med hjälp av en laptop som han trycker på inför varje låt.

Vid datorn står även två vattenflaskor och halvvägs in i spelningen har han lyckats blöta ner sitt ena byxben, vilket får honom att se än mer vilsen och galen ut. Han drar så mycket i sina kläder, att ena skjortknappen går upp och en bit av byxan stretchas ut till en knölig tygtumör.

Under »Maniac« springer han runt, runt i cirklar, medan »Bennington« blir ännu en låt där han struntar i sången, för att skrika till melodin. I »Quantum Leap« låter det som om han sjunger andrastämman till sin egen låt och i »Cop Killer‹ står han mest och ylar.

Det är en av de tätaste och mest känslosamma konserter jag varit på, sångmässigt totalt osynkad och bitvis ganska sorglig, men ändå så himla på riktigt. Med extranumret »Believer« lämnar Maus oss ändå hoppfulla, innan han rusar ut och försvinner.