Vampire Weekend

Det blev lite jobbigt när eleverna ville kolla in magisterns band.

– En del av dem var längre än mig, stora killar som nog tyckte att jag var värsta nörden. Oftast har klubbarna åldersgräns, men en gång kunde jag smyga in kille. Att se min elev stå vid sidan av scenen och skrika »you rock!« var, eh, speciellt.

Ezra Koenig, sångare och gitarrist i Vampire Weekend, rättar till skjortkragen och ler stort.

Medlemmarna i Vampire Weekend, årets hittills största musikbloggfenomen, träffades när de gick på Columbia – ett Ivy League-universitet som är svårt att komma in på. De var alla »väldigt studieinriktade«, enligt Koenig. Han pluggade engelska, trummisen Christopher Tomson och keyboardisten Rostam Batmanglij musik och basisten Chris Baio ryska. Alla tog examen innan popkarriären satte fart.

Efter året som engelsklärare till storväxta elever i Brooklyn har allt gått väldigt snabbt för tjugotreårige Koenig och de andra. Under stoppet i Sverige påminner de fyra om andra unga medvindsband som precis inlett resan mot något stort. Baio pratar nostalgiskt om ett gig de gjorde bara för några veckor sedan tillsammans med Animal Collective. Tomson berättar att han höll på att smälla av när David Byrne nyligen skickade ett uppskattande mejl. Alla skrattar uppriktigt på frågan om de blir behandlade som popstjärnor än.

Sedan allt fler hittat till Vampire Weekends konserter och Myspace-sida skrev gruppen tidigare i år kontrakt med XL (White Stripes, Radiohead, M.I.A.). Hittills har det varit omöjligt att läsa om Vampire Weekend utan att en specifik platta dykt upp.

– Det är okej att vårt sound jämförs med [Paul Simons] »Graceland«, samtidigt känns det mest som en lat genväg för att slippa jämföra oss med riktig afropop från Afrika. Och jag har lyssnat mycket mer på Elvis Costello och Squeeze. Och hiphop, säger Koenig.

Senare på kvällen, livs levande på Debasers scen, framgår det också tydligt att Vampire Weekend är lika mycket ren afropop som Costello var reggae i och med »Watching the Detectives«. Influenserna finns där, men det ryms så mycket mer. Låtar som »Oxford Comma« och »M79« tar slut lika snabbt som de börjat, de liksom studsar och kränger sig lekfullt framåt. Solglad pop, lite baktakt, försiktiga punkskrik, plötslig karnevalsstämning, underfundiga textrader.

– Vi vill mixa väldigt många stilar och förhoppningsvis hittar vi fram till något nytt, säger Koenig. När folk väl får höra vår platta kommer garanterat ingen att prata om Paul Simon längre.

Känns det jobbigt att många har sådana stora förväntningar på er?

– I början, när vi spelade för bara våra polare på studentfester, kunde det kännas nervöst, säger Koenig. Men så fort de började dansa som galningar blev vi lugna. ■

KOLLA UPP!

Tre New York-kollegor som Vampire Weekend tycker att man ska hålla utkik efter.

Sam Buck Rosen

Ezra Koenig: En kul kille som jag delat hus med. Han har gett ut flera plattor på egen hand. Vi spelade nyligen med honom, då gjorde han noisy men själfull dansmusik. Ibland låter han som en crooner från femtiotalet.

Gang Gang Dance

Chris Baio: De har hållit på ett tag och är helt klart värda mer uppmärksamhet. Det är något med kontrasten mellan sångerskans väldiga röst och bandets rytmsektion som fångar mig. Dessutom är de helt fantastiska live.

Ra Ra Riot

Ezra Koenig: Också ett band vi spelat med, vänner till oss. På en nivå är de ett vanligt rockband, men ibland använder de sig av en stråksektion och då blir allt enormt energiskt. Deras liveshower särskiljer dem från alla tråkiga indieband.