ARKIVRECENSION Silver Jews: Tanglewood Numbers

Allt har sin utgångspunkt i fanzinet Tuba Frenzys första nummer. »The thing about recording on the four-track and stuff is that’s this sort of inherently democratic ideal where everyone can do it.« Precis, David Berman! Halleluja och amen! Jag älskade ditt band Silver Jews förut men nu tycker jag ännu mer om det!

När intervjun som ovanstående citat publicerades räknade kalendern 1994 och Silver Jews bestod av Williamsburg, Virginia-sonen David Berman uppbackad av Pavement-medlemmarna Stephen Malkmus och Bob Nastanovich. De var aktuella med fullängdaren »Starlite Walker« – en mästerlig, välproducerad, solstingsförvirrad och av lyrik fylld popplatta. »Starlite Walker« agerade också uppföljare till föregående års lo-fi-sensation »The Arizona Record«, en milstolpe på många olika sätt.

Och jag spelade dessa två verk fram- och baklänges samtidigt som jag upprepade Davids ovanstående ord.

Men det var elva år sedan och mycket har hänt sedan dess. Bland annat har Silver Jews gått igenom en mängd personalbyten och därtill släppt ytterligare tre album. Det senaste av dessa heter »Tanglewood Numbers«.

I The Tanglewood Numbers Band återfinns bekantingar som Stephen Malkmus, Bob Nastanovich, Bobby Bare Jr och Will Oldham. Musiken på skivan går i samma fina stil som de närmaste föregångarna, det vill säga Lou Reed möter country. Davids texter är lysande som vanligt, få kan likt han sjunga och komponera rader som »like a brown bird nesting in a Texaco sign I’ve got a point of view«.

Som ni nu kanske förstått är jag egentligen inte rätt person att recensera nya Silver Jews-alster. Över ett decennium har gått sedan jag trädde in i den verkliga fanskaran men min distans är fortfarande lika med noll. Frågar ni mig har jag svårt att tro att jag någonsin kommer tycka att David stått bakom något dåligt.

När man kan peka på epicentret, föra ett finger till ett papper eller vad det nu än må vara och utbrista »här, exakt här, föll jag som en fura«, då vet man att objektet för ens kärlek är något alldeles speciellt.

»Someone like Daniel Johnston would never have seen the light of day if he would have had to follow the standards that those people [lo-fi-hatarna] prescribe. So fuck them, you know?«