Pet Shop Boys






Gitarrer! Folkrock! Nya albumet »Release« är redan känt som Pet Shop Boys »mogna« skiva. Neil Tennant sitter på ett hotell i London och förklarar att den precis som tidigare skivor bara speglar hur de själva är just nu. Och så tycker han att Eminem är en skön kille. Eller? (Ur Sonic #6, april 2002.)

Det Pet Shop Boys man lärde sig att tycka väldigt mycket om var alltid lite smartare än alla andra i popcirkusen. De sjöng om Sjostakovitch, parafraserade Mussolini, höll brandtal för popmusiken gentemot rocken och hade roliga sexanspelningar i låtar som »So Hard« och »Love Comes Quickly«. Framför allt infiltrerade Neil Tennant och Chris Lowe topplistorna med vacker popmusik om riktiga människor och riktiga känslor.

Pet Shop Boys 2002 är inte riktigt samma sak. De återhållsamma historierna på nya skivan »Release« är som ett långsamt farväl till topplistorna. De är mer ett gubbigt rockband än någonsin, associationerna går till Electronic, Smiths och till och med Oasis på vägen till högrotation på mogna MTV-varianten VH-1. Det är inte oväntat att de dagen innan intervjun håller en konsert på Astoria i London, där tre gitarrer manglar sig igenom en del av de nya låtarna medan Chris Lowe ser om möjligt än mer sysslolös ut än vanligt (han ser lite ut som om han undrar vad han ska äta senare på kvällen).

»Release« är inte i närheten av deras två bästa plattor, »Introspective« och »Very«, skivor som utan ansträngning parade ihop de mest jordnära London-texterna med ett färgglatt discobeat. Å andra sidan är den bättre än katastrofala »Nightlife«, gruppens förra alster som fick till och med de hårdaste fansen att fälla en tår i sina Issey Miyake-näsdukar. Det här är, beroende på hur välvilligt inställd du är, antingen Pet Shop Boys goes Lighthouse Family eller bara en blekare folkrockversion av deras största kritikerframgång »Behaviour«.

– Det är inte folkrock! säger Neil Tennant. Jag tycker faktiskt mycket om folkrock men det här är inte det. Vi spelade in i norra England, ute på landet långt ifrån London och det har påverkat skivan. Vi ville inte hålla på med dansmusiken den här gången. Det är mycket gitarrer men det har alltid funnits gitarrer på våra skivor, det finns gitarrer till och med på vår första skiva.

 

Neil och Chris ser lagom uttråkade ut när de svarar på diplomatiska frågor om varför deras nya album ärr så »rockigt« och »moget«. Jag antar att de som vanligt tänker på kvällens middagsplaner snarare än på frågorna som ställs.

Neil Tennant pratar på i en halvtimme om hur de tar musiken på allvar, att de är trötta på att alltid anses vara ironiska och att »Release« låter precis som de själva är. Allt medan Chris sitter tyst bredvid.

– Vi hade en idé om att varje ton på skivan skulle spelas av mig och Chris, och att det skulle stå så på skivan. Du vet hur George Michael alltid skriver – »written, produced and engineered by George Michael«? Pet Shop Boys har aldrig gjort så och till slut gick det upp för oss att folk faktiskt inte tror att vi spelar på våra skivor. Folk antar alltid att när det handlar om elektronisk musik så är det på något sätt gjort av någon annan, att man fuskar på något sätt.

På de bästa låtarna på »Release« – de eleganta »Home & Dry« och »London« – förvrängs Neil Tennants röst med programmet Autotune, fuskredskapet som både gör att A-Teens inte sjunger falskt och med lite mer fantasifulla inställningar skapar de vocoder-lika rösteffekterrna i Chers »Believe«.

– Det är ett nytt musikinstrument bara. Man ska kanske inte kalla Cher en pionjär inom elektronisk musik, även om hon i slutändan var det med den skivan – det är en enormt betydelsefull singel. Vi har använt vocoder på massor av våra skivor men varje gång man använder en vocoder vara det alltid någon som stack fram huvudet och sa »ååh, Krrraftvöörk« och nu säger de »ååh, Cher« i stället.

 

Låten som kommer att bli mest uppmärksammad från »Release« heter »The Night I Fell in Love«, en enkel – enligt en del korkat uppenbar – låt om hur en ung pojke blir Eminems älskare för en natt.

– Ja, den handlar om en sjuttonårig pojke som går till en hiphopkonsert och hamnar i säng med en homofobisk rapstjärna som visar sig vara bög. En rapstjärna som kanske eller kanske inte är Eminem. Jag tyckte det var roligt att ta Eminems egen metod och använda tillbaka mot honom. Det är en väldigt kärleksfull låt, väldigt söt. Idén kom från sajten groupiecentral.com, där groupies berättar om rockstjärnor de sovit med.

Är ni med där?

– Nej, vi är inte med, upptäckte jag med glädje! Däremot var det två personer som berättade om sina nätter med Eminem och båda pratade om hur snäll och vänlig han var. Det var därifrån idén kom, hur Eminem uppfattas som hård och elak men att jag tycker han verkar vara väldigt känslig och kreativ. Dessutom tror jag ingen har lekt med identitet i popmusik som Eminem sedan David Bowie.

Neil pratar vidare om allt ifrån Jennifer Lopez (»världsfrånvänd«) och Big Brother (»så Andy Warhol«) till Tel Aviv (»en sådan ful arkitektur de har«).

Jag äter chips. Chris sitter tyst och ser hungrig ut. Intervjun är snart slut. Bara en fråga kvar.

Chris, vad ska du egentligen äta i kväll?

– Vet du vad? Jag har ingen aning! Mitt kylskåp är helt tomt är jag rädd.




Relaterat

Det du inte kan beskriva
Regina Spektor
Fri till slut