ARKIVRECENSION Kylie Minogue: Greatest Hits 87–97

När Kylie Minouge 2001 släppte »Can’t Get You Out of My Head« utlystes en inbördes tävlan rockkritiker emellan om vem som kunde få mest stånd av det nya moderna. Svett och annat äckligt på skivkonvoluten, »Kylie är en stark kvinna som vet vad hon vill«. Att hylla en avklädd docka från Australien blev plötsligt politiskt korrekt. Alla var överens om att Kylies framgångar var en produkt av vår goda tid och den antifeministiska konsensusen att en kvinnas frihet som individ är den enda sanna frigörelsen, att vi minsann inte alls påverkas av vad andra kvinnor gör, blev till futtiga slagord.

Hade det varit så enkelt att man kunde frikoppla musik från sammanhang skulle den rad av kitschig nittiotalsdisco hög på rosa tuggummi och hallucinogent gräll couture som presenteras på den här nya dubbla bästa-samlingen med Kylie stå för ett briljant tvärsnitt av vad som var allra bäst med topplistemusiken under en tid då »frireligiös« kunde vara en komplimang. Tidiga Minouge är måhända inte jämförbar med Madonna, varken vad karlbyten, Billboard-platser eller trendsättande anbelangar, men hennes Stock, Aitken & Waterman-produktioner från det sena åttiotalet borde, i en bättre värld, ha kunnat ta upp kampen med Madonnas samtida med Leonard/Bray på allvar.

Sjunga kunde Kylie knappt, men tiden var rätt för en präktig diskojänta, hon var söt som socker och låtarna svängde så framgångarna uteblev inte. Första singeln »I Should Be So Lucky« släpptes 1987. Kylie var glad och äppelkindad fram till 1991, då i och för sig briljanta albumet »Rhythm of Love« släpptes och då den söta sockerbiten förvandlades till besk lolita.

Som vi är vana vid att se henne i dag. Trots att hon är trettiofyra år fyllda uppfattas hon fortfarande som väldigt ung, ikoner åldras inte. Och för första gången någonsin har hon passerat Madonna till makt- och trendfaktor sett – det är tvåtusentalets Kylie Minouge vi kommer att minnas. Den Kylie vi känner är både rockkriterkorrekt och utsedd till världens sexigaste kvinna. Personligen har jag svårt att inte se ett samband däremellan.

Och ungefär lika svårt har jag att uppskatta Minouges senaste skivor som det nya moderna. Jag hör inget modernt i »Can’t Get You Out of My Head«, bara en låt som inte bara kan vara en bra låt för sammanhanget den är tagen ur är konstruerat efter så simpla koder.