ARKIVRECENSION Jonathan Richman & The Modern Lovers: Jonathan Richman & The Modern Lovers + Rock’n’Roll With The Modern Lovers + Modern Lovers Live! + Back in Your Life

- Artist
- Jonathan Richman & The Modern Lovers
- Album
- Jonathan Richman & The Modern Lovers
- Bolag
- Beserkley/Sanctuary/Showtime
Markus Larsson lyssnar på Bambi ute på hal is med en akustisk gitarr. (Ur Sonic #16, april 2004.)
Musik blir sällan farligare än The Modern Lovers självbetitlade debutskiva. Huvuddelen av låtarna, sex stycken för att vara exakt, spelades in 1972 tillsammans med John Cale från Velvet Underground. Det dåvarande skivbolaget Warner fattade mindre än noll och vägrade ge ut skivan. Det dröjde till 1976 innan det lilla och betydligt förnuftigare skivbolaget Beserkley – hem åt bland andra The Rubinoos, Tyla Gang och Greg Kihn – slutligen släppte skivan.
Resten är odiskutabel men uttjatad punkhistoria. Tack vare låtarna »Roadrunner«, »She Cracked« och »Pablo Picasso«, plattans osnutna ickeproduktion (det handlar om en samling demoinspelningar) och den obstinata energin blev »The Modern Lovers« ett av punkrörelsens viktigaste manifest. Om gruppens sångare och kreativa Oppfinnar-Jocke Jonathan Richman hade gått vidare i samma spår skulle resten av historien ha blivit tråkigare än »dagens lunch«.
Den långsmale Velvet Underground-fanatikern från Boston hade kunnat bli sin tids Lou Reed. Han hade kunnat skaffa sig en relativt stor och överintellektuell publik med bleka indieansikten och gothluggar. Det är det farliga med »The Modern Lovers«. Särskilt med tanke på att albumet innehåller den pretentiösa balladen »Hospital«. Banbrytande skivor och låtar kan i längden göra folk till sämre människor.
Lyckligtvis hade Jonathan Richman bestämt sig för en helt annan framtid långt innan »The Modern Lovers« nådde ut på marknaden. Han hade tröttnat på allt som skivan stod för redan 1973 och till skillnad från resten av bandet ville han spela med lägre volym. När Richman uppträdde solo för pensionärer och skolbarn upptäckte han att hög volym inte förstärker kommunikationen med publiken, tvärtom. I hans värld fyllde den höga volymen ungefär samma funktion som den forna muren i Berlin – den stängde ute folk. Jonathan Richman ville också skriva gladare låtar. Långt senare sammanfattade han sina ambitioner i en essä: »The more success a young man has with young women, the less he has the need to point his finger at others.«
Jonathan behövde färre angrepp på hippies och studenter och fler låtar med, typ, melodier. Och kanske det viktigaste av allt: han ville få väldigt unga fans att skratta väldigt mycket. De sånger som barnen vanligtvis tvingades att lyssna på var alldeles för trista. Dessutom hade Zorro alltid varit en stor förebild.
Jonathan Richman samlade ihop ett något modifierat Modern Lovers som bestod av trummisen D. Sharpe, gitarristen Leroy Radcliffe och basisten Greg »Curly« Karenan. Sedan drog han ut till skogen. Resan tog några år. 1976, 1977, 1977 igen och 1979 kallades hållplatserna i tur och ordning för »Jonathan Richman & The Modern Lovers«[8], »Rock’n’Roll With The Modern Lovers«[8], »Modern Lovers Live!« [9] och »Back in Your Life« [9].
Jonathan Richman framstår hela tiden som en manlig och krullhårig Alice i Underlandet. Låtarna är fyllda av bamalama, dum-di-dum, snömän, tuffa insekter, hustomtar som rockar som om det var 1955 igen, egyptisk reggae, älgar som säger mu, flygplan som säger mjau, monster som åker buss och björnar med dålig musiksmak. I »Here Comes the Martian Martians« ställer Richman exempelvis den relevanta frågan om vilken glass marsmänniskor föredrar.
Resten av samtiden – en samtid som väntade på en ny »Roadrunner« – kunde bara skaka på huvudet och peka. En kritiker tyckte att det lät som om »Rock’n’Roll With The Modern Lovers« var inspelad på en toalett. En åsikt som låg nära sanningen. Inspelningarna hade åtminstone börjat på dass eftersom Richman ville hålla nere volymen.
Den här sidan av Jonathan Richman – den allra vimsigaste och mest lyckliga – skrämmer ofta bort »seriösa« lyssnare. Gärna för mig. De får gärna lägga pannan i djupa veck och tycka att Richman är ett amerikanskt svar på Robert Broberg.
I så fall missar de den mest uppriktiga och ärliga – uttrycket förbjöds på nittiotalet men det förtjänar en renässans – popmusik som spelats in. De missar den mest uppsluppna rock som gjorts sedan skivbolaget Sun Records bara hade ett ljus på födelsedagstårtan. De missar några av de vackraste kärleksballaderna som existerar. Inte ens Frankie Lymon eller Dion And The Belmonts vågade sjunga lika oskuldsfulla doowopmelodier som de i »My Love is a Flower (Just Beginning to Bloom)« och »Angels Watching Over Me«.
Det brittiska bolaget Sanctuary, som i slutet på förra året släppte nyutgåvan av »The Modern Lovers«, ger nu även ut de fyra skivorna som följde, med mer eller mindre relevanta extraspår. »Jonathan Richman & The Modern Lovers« innehåller till exempel fyra låtar som Richman bidrog med till Beserkleys tidiga samling »Beserkley Chartbusters Volume One?«. Varav »The New Teller«, där Jonathan Richman kompas av The Rubinoos, fortfarande är en uppenbarelse.
»Modern Lovers Live!« har också svällt till en dubbel. Nu består utgåvan av de fullständiga setlistorna från showerna på Hammersmith Odeon i Lon- don, inspelade den 17 respektive 18 september 1977. Det regnar outgivna låtar: »Route 66«! »Ready Teddy«! »The Lion Sleeps Tonight«! »The Sweeping Wind«! Den nya versionen av »Modern Lovers Live!« är inte bara en liveplatta som man gärna lyssnar på två gånger. Den är, typ, absolut nödvändig.
Allt låter som att Zorro möter Velvet Underground på ett zoo. Allt låter som att Elvis Presley tappat rösten och börjat studera biologi. Allt låter som att Bambi är ute på hal is med en akustisk gitarr.
Allt låter fantastiskt.
Relaterat
