»Stan är för mig något man åker till på helgen«

»Jag vill inte va här, men jag är kvar här […] Och om du inte bott här, kniv heter cut här, vi kommer från en förort där hasch heter zuttla.« 

– ur »Vi är kvar här« med Näääk (från »Mannen utan mask«) 

Det är förmiddag och Näääk sitter i sin soffa och förbereder en morgon­spliff. 

Han är klädd i gråa mjukisbyxor och vitt linne. Utanför tvårummarens öppna balkongdörr håller den askgrå himlen på att bryta upp. Snart skiner solen över Högdalen.

Här, i den förort som byggdes på femtiotalet och än i dag utgör en av de sista stationerna på tunnelbanans gröna linje mot Hagsätra, har Näääk bott i två år. Men platsen har varit viktig för honom långt längre än så. 

– Låt mig bara rulla upp den här så kan vi dra ner till salongen, säger han. 

»Salongen« är Salong Betong, den Högdalen­-baserade tatueringsstudion som blivit rikskänd genom SVT:s dokumentärserie »Danne & Bleckan – Från ingenting till någonting«. De som följt serien vet att Näääk tycks vara ett lika vanligt inslag i lokalen som ljudet av en tatueringsnål. Antingen i en soffa inne i kontors­rummet. Eller i en solstol utanför. 

Salongen ligger bara ett stenkast från den tjugonioårige rapparens trappuppgång. 

Näääk, eller Matar Samba som han heter, växte upp i Rinkeby på Stock­holms norra sida men flyttade i sjuttonårsåldern med sin mamma till Gull­marsplan, en gränsstation för Stockholms södra tullar. 

Ända sedan dess är det den här sidan av staden och dess närförorter som varit hans hem. 

Det var här han började umgås med medlemmar ur hiphopgrupperna Fjärde Världen och Fattaru. Det var här han började experimentera med att själv rappa på svenska. 

– Morsan ville bort från Rinkeby, säger Näääk. Hon var väl trött på folk som rökte horse i colaburkar i vår trapp. Jag tyckte det var kefft då, men det var nog en smart move av mamma. Jag är glad över att jag växte upp i Rinkeby, jag lärde mig mycket grejer som jag inte tror att jag lärt mig om jag bott i stan, men det har nog bara gynnat mig att jag hamnade vid Gull­mars. Jag hade nog inte träffat folk i till exempel musikbranschen om jag bott kvar i Rinkeby. 

Kanske hade han heller inte blivit så nära vän med Salong Betongs grundare Danne och Bleckan. 

Anders »Bleckan« Bleckhorns lägenhet ligger bara några minuters gångväg från såväl tatueringslokalerna som Näääks lägenhet. Under åren efter gymnasiet kom hans hem att bli en knytpunkt för Näääk och en stor del av hans vänner. Lägenheten var länge känd som »1650«, döpt efter portkoden till trappuppgången, och har omnämnts i rad svenska hiphop­ låtar genom åren. Inte minst i Näääks egen musik. I dag har han också siff­rorna intatuerade. 

– Bleckan drev någon sorts fritids­gård. Det var alltid någon som bodde där, förutom han själv. Och det var nog alltid minst tre pers som bara satt och hängde där. 

Själv har han varit nära vän med de två tatueringskumpanerna sedan dess. Han ger dem också äran för en stor del av hans karriär och framgång. 

2008 hade Näääk precis spelat in sitt debutalbum »Näääk vem?« då han dömdes till ett fängelsestraff. Samtidigt som han satt inlåst hjälpte tatuerings­vännerna honom att förbereda skiv­releasen inför hans frigivning. 

Sedan dess har inget varit sig likt. 

– De hjälpte mig mycket. Det var de som såg till att allting hände. Vi hade kontakt hela tiden. Vi övervägde först att släppa skivan medan jag satt inne. Det hade säkert fått lite hajp. Vi är ju inte dumma, man vet vad tidningar gillar att skriva om. Men jag är inte en gangster. Jag har sålt gräs sen jag var tolv, men jag är liksom inte kriminell. Det hade varit helt fel att börja bygga upp en personlighet kring att jag satt i fängelse. 

I dag är musiken Näääks heltids­jobb. Under sommaren har han till­bringat sex dagar i veckan i studion Safe House i Årsta och jobbat med sitt andra album »Mannen utan mask«. 

När vi lämnar tatueringsstudion ska Näääk in till stan för att bli foto­graferad till höstens turnéaffischer, tillsammans med sin ständige vapen­dragare och musikaliske bror Nimo. 

Du bodde i stan ett tag, i Skanstull. Hur trivdes du där?

– Inte alls. Stan är för mig något man åker till på helgen. Jag blev fan stressad av att vakna där. Kände bara: »Aboo! Vad gör jag här? Jag måste hem igen.« ■