Storheten med Stor

Serietidningars superhjältar har ofta tilldelats en egensinnig styrka var, vilken de använder för att göra världen till en något bättre plats. Ett påstående som även går att applicera på vår världs framgångsrika rappare: man har åtminstone en tydlig kvalitet att utgå ifrån, ett specialområde där man lyster lite starkare, en sorts skill att slå andra på fingrarna med. Vare sig ens skicklighet gäller ens berättarkonst eller förmågan att skapa nydanande rimstrukturer, att vara tekniskt driven eller humoristisk, ha sjukt bra flow eller att leverera på scen, går det att bygga hela karriärer på sin nisch om man har tillräckligt med talang. 

Då och då dyker det dock upp rappare som inte går att sammanfatta med samma enkla rapformel. För ett fåtal rappare är det helt enkelt omöjligt att specificera bara en karaktäristisk talang, de är betydligt mer fulländade. 

Detta gäller just nu i synnerhet rapparen Stor. 

Han har trallat rim sedan barnsben då han härmade pappa som reciterade dikter hemma i köket, men introducerades till svensk hiphop i början på nittiotalet när kusinen i Norrland spelade in kassettband med blandade hiphoplåtar till honom. Latin Kings var husgudar och alla började bära Wu-Tang-kläder och Fubu-jeans: 

– Jag tänkte: det här är perfekt för mig, jag är rappare. 

Yngre generationer kids har sett Stor uppträda på de flesta jams och ungdomsgårdar i storstockholm under sin uppväxt. Att finslipa sina skills på scen och i battles är förstås det ultimata för en ung rappare, på en av sina första spelningar lärde sig Stor den textmässiga nyckeln dubbelrim – av tungviktaren Tom Piha från Fjärde Världen. 

– Jag tränade tills tekniken satt djupt inne i ryggmärgen, säger Stor. Men lärde mig också snabbt att man inte kan betona dubbelrimmen, det är sämst. Folk i Sverige beter sig som att de har kommit på alkemi bara för att de kan dubbelrimma. Det är en väktarutbildning i rapsammanhang. I stället för att rimma en gång, rimma två. Det är inte så jävla komplicerat. 

2013 är det tretton år sedan den då trettonårige Stor började rappa och när äntligen »Shere Khan XIII« är här kan vi konstatera att vi får omdefinition begreppet »en svensk tiger«. När Stor tar ton lyssnar man. Inte minst för att det mest anmärkningsvärda med honom är att han förmår vara så pass avancerad inom provocerande nog alla områden. Salla Salazar sammanfattar Stors egenhet i Nöjesguiden: »I honom finns allt det man önskar. Han kan gå ifrån att vara seriös och poetisk, till att rappa vilken skit som helst och det är alltid underhållande. Stor är som hela Wu-Tang Clan i en person.« 

En transformerkvalitet om man så vill, som Stor själv är medveten om och jobbar aktivt med. 

– Jag vill visa bredden i min talang. Visa andra rappare det: »Jag skulle kunna rappa precis din stil om jag ville, göra det du gör, men det skulle bli fett tråkigt i längden. Jag skulle kunna freestyla din text, den är fett keff.« Jag tycker om att spela apa så, man behöver inte vara den coola rapparen hela tiden, det tyder på osäkerhet tycker jag. Personligen kan jag tröttna på en rappare efter två låtar om han låter likadan. Jag kanske har lite damp. 

Bortsett eventuell damp och den klassiska rappen med historieberättandet, rim och delivery sitter Stor även inne på en tung sångröst. På förra skivan »Nya skolans ledare« utmärkte sig låten »Lilla Shorty« av just den anledningen, liksom Kartellens »Jag svär jag drömde« på vilken Stor rappar och sjunger. Även på »Shere Khan XIII« hittar man, mitt bland laidback Lauryn Hill-rap och Wu-Tang-skits, låtar där Stors sång nästan för tankarna till Pharrells hetare stunder i »Frontin’«. Men rastlösheten gör sig förstås sedan strax påmind och skönsången bryts av en Busta Rhymes-lik energi i den svenska motsvarigheten till M.O.P.s »Ante Up« där en mullrande Aki plötsligt känns som Ruck från Heltah Skeltah. Som en serietecknad version av en madeleinekaka väcker Stors skiftningar musikminnen. Vilket får anses passande för en rappare som ändå claimar nobelpristagarna Pablo Neruda och Gabriela Mistral. 

Den generösa variationen av både uttryck och tematik minimerar risken att tröttna på Stor, även om nya låtar om att sitta shotgun i bilen får det svårt att stå sig mot fadershyllningen »Pappas låt« där Stor med subtil politisk poäng sätter Reva-debatten i den enda rättmätiga kontexten. ■