Ingenting är gratis

Några av de mest drabbande rader som formulerats om kärlek, sorg och saknad skrevs av den chilenske poeten och politikern Pablo Neruda och publicerades i början av förra seklet, kort efter att han fyllt nitton år.

»I natt blir allt jag skriver tungt av sorg«, skriver Neruda, i dikten med samma namn, och understryker med ett belysande exempel: »Jag kan till exempel skriva: ’Natten är stjärnklar och i fjärran skälver himlakropparna med blått ljus.’« 

Men fortsätter man att läsa förstår man snart att berättarjaget bär på en sorg. Någonting har gått förlorat. Någon har förlorat någonting. »I natt blir allt jag skriver tungt av sorg«, fortsätter Neruda. »Tanken att hon är borta. Känslan av att ha förlorat henne«. 

Lykke Lis nya album, det första sedan hennes tre år gamla debutalbum »Youth Novels«, heter »Wounded Rhymes«. I en av skivans låtar, den suggestiva »Love Out of Lust«, sjunger hon, öga mot öga med någon, en icke namngiven närstående, vän eller part­ner: »We will live longer then I will/We will be better then I was/We can cross ri- vers with our will/We can do better than I can/So dance while you can/Dance ’cause you must/Love out of lust/Dance while you can.« 

– Det är inte speciellt smickrande att erkänna att man är hjälplös, säger Lykke Li från bakom en snart urdrucken kopp starkt kaffe en köld­ slagen eftermiddag i januari på restaurang Baby­lon vid Medborgarplatsen i Stockholm. 

– Att man är hungrig efter kärlek, att man blivit sårad eller att man ligger om nätterna och är på väg att dö för att en person övergivit en, fortsätter hon. Människor tror att man tänker när man gör musik, men det är inte intellektu­ellt arbete. Det är en reaktion på eller mot nå­gonting. Det är en känslostorm, en orkan som skövlar allt i sin väg och som man försöker fånga och formulera i text och musik. Om jag sjunger att jag har mått dåligt, att jag inte orkar längre, så gör jag det för att jag mår dåligt och inte orkar längre. Människor verkar utgå ifrån att det är smärtfritt att lämna ut sig själv fullständigt. De tycker att man ska vara tacksam för att man har nått någon slags framgång. Men framgång betyder ingenting för mig. Jag var en olycklig tonåring som drog ut på turné. Det finns ingen­ting som tyder på att jag har vunnit, att jag uppnått någonting, bara för att jag hamnat på framsidan av en tidning. 

Babylon ligger bara ett stenkast från Lykke Lis hem i Stockholm, en enkelt inredd enrums­lägenhet med utsikt över Vitabergsparken. Kväl­len innan vi träffas, en söndag, har hon tränat yoga (»det gick åt helvete«) och ätit middag till­sammans med nära vänner (»djupa diskussioner om livet«). Hon är trött, och har redan suttit ner för en intervju strax före vårt möte, men for­mulerar samtidigt svaren på alla frågor i slag­ kraftiga citat – som om hon planerat dem i för­väg. Inte sällan avslutar hon en mening med ett ivrigt, nästintill uppjagat, »förstår du vad jag menar?« – ett slags direktöversatt svenskt, eller kanske stockholmskt, »you know what I’m saying?«. 

Ingenting i hennes uppträdande avslöjar att hon i själva verket vantrivs i intervjusituationer. 

– Jag är inte speciellt förtjust i att prata om mig själv, säger hon och blickar med trötta ögon ut mot förbipasserande på gatan utanför. Det blir värre och värre ju mer jag gör det, om jag ska vara ärlig. Intervjuer, som den här, är särskilt jobbiga. Det känns ofta som om man står åtalad för ett brott och blir kritiskt granskad av en jury. Om jag är på en middag, och har ångan uppe, så kan jag underhålla i timmar. Annars föredrar jag faktiskt att sitta och lyssna på andra människor när de pratar. Jag skulle till exempel mycket hellre prata om dig, om dina sorger och motgångar, än ännu en gång berätta om min uppväxt eller varför mitt hår ser ut som det gör. 

För snart tre år sedan gav Lykke Li ut »Youth Novels«, ett kargt, melankoliskt popalbum som inom loppet av bara några få månader skulle ta den då tjugoettåriga sångerskan från Stockholm till omslag på internationella musik- och modetidningar, scener hos TV-personligheter som Conan O’Brien och Jools Holland och vidare ut på en två och ett halvt år lång, närapå oavbruten, turné i Europa och USA. I media beskrevs Lykke Li som en färdig artist. Ett musikaliskt unikum redo att såväl återupprätta som grundmura respekten för svensk popmusik i utlandet. 

– Jag lyssnar aldrig på »Youth Novels« i dag, förklarar Lykke Li när debutskivan kommer på tal. Det känns som att titta på en bild av sig själv från gymnasiet och skämmas. Men det var mitt första försök. Innan jag spelade in den skivan hade jag aldrig varit i en studio. Jag hade aldrig turnerat. Det var det första jag gjorde. Men det hörs att jag har potential, att jag är på väg någonstans. Problemet är bara att jag har spelat de låtarna till leda vid det här laget och att jag fortfarande måste spela dem. Jag sätter inte på den och lyssnar när jag ligger i badet, om vi säger så. 

Två månader innan jag träffar Lykke Li på Babylon står hon på scen tillsammans med sitt fem man starka band på Kägelbanan vid Mosebacke torg i Stockholm, inte mer än en kort promenad från Medborgarplatsen. När jag kommer in i logen drygt två timmar före spelningen sitter hon i en sminkstol, omgiven av en frisör och en sminkös. På en laptop strax till vänster om henne framför spegeln spelas The Animals »House of The Rising Sun« på låg volym. Där hon två månader senare kommer sträcka ut sina svar i långa, analytiska haranger formulerar hon sig nu i stället i korta, fåordiga meningar. När jag frågar hur hon förbereder sig inför sin första klubbspelning på svensk mark på närapå två år svarar hon: »Två glas whiskey, två glas vin.« När jag försöker utröna vad vi kan förvänta oss av samma spelning, replikerar hon snabbt: »Svett, tårar och gin & tonic.« Där hon senare kommer framstå som förvånansvärt öppen och åtkomlig är hon nu påtagligt tillsluten och stängd. 

Det är uppenbart att artisten Lykke Li, hon som snart ska inta scenen på Kägelbanan, är en annan person än privatpersonen Lykke Li. Där privatpersonen är lågmäld, reflekterande och självkritisk speglar personen framför sminkspegeln artisten på scen – kompromisslös, självsäker och mer eller mindre frikopplad från världen runtom kring. 

– Hon är som en berg- och dalbana, säger Lars Skoglund, känd från bland annat Laakso, som spelat trummor på skiva och scen med Lykke Li sedan »Youth Novels« och, mer eller mindre frivilligt, accepterat rollen som kapellmästare i hennes band. 

– Men det är ju alla stora artister, fortsätter han. Känslomässigt pendlar hon ofta mellan att saker är antingen fantastiska eller skitdåliga. Samtidigt har hon en enorm självdistans. Hon gör ofta ett nummer av sina tvära känslokast. Till och med när hon mår dåligt gör hon det med en slags glimt i ögat. Hon är väldigt självmedveten på så vis. 

– Man vet aldrig om hon gråter på riktigt, inflikar Anders Stenberg, till vardags gitarrist i Deportees från Umeå men sedan tre år tillbaka också fast medlem i Lykke Lis band, med ett varmhjärtat leende. I synnerhet i början, då var det krokodiltårar mest hela tiden. 

Lars Skoglund och Anders Stenberg sitter strax bakom Kägelbanans scen tillsammans med Mikael Svensson, också han fast medlem i Lykke Lis band sedan de första spelningarna efter »Youth Novels«, och förbereder sig inför kvällens spelning. Efter att ha spenderat en stor del av de senaste tre åren i en turnébuss tillsammans med Lykke Li har de sett henne gå från en oansenlig tillvaro som lokal fixstjärna i Stockholm till en position som en av våra mest omskrivna internationella artister. Som konsekvens har hon, som Lars Skoglund uttrycker det, »åldrats tio år där vanliga människor åldrats två«. 

– Det har gått väldigt, väldigt fort, säger Anders Stenberg. Och visst har man märkt att det har blivit för mycket ibland. Det har funnits perioder som varit ganska tunga. Men det har aldrig gått ut över hennes arbete eller prestationer på scen. Det är nog mest vi, som lever nära inpå henne på turné, som märker att hon mått sämre under vissa perioder. 

– Men man måste förstå att hon är ensam ansvarig på ett sätt som ingen av oss andra är, säger Lars Skoglund. Det går inte att säga att någon av oss andra skulle reagerat annorlunda i de situationerna. När vi är på turné är varje dag, varje timme och minut, schemalagd för hennes del. Det finns alltid tusen saker som måste fixas. Det är svårt att relatera till det om man inte själv upplevt det. Samtidigt har hon ett enormt kontrollbehov. Hon är fast besluten att göra allting på sitt sätt. Självklart leder det ibland till att pressen blir övermäktig. 

Klockan är strax efter nio på kvällen när Lykke Li och hennes band går på Kägelbanans scen. Utformningen av scenen är löst baserad på en av den framlidne, brittiske kläddesignern Alexander McQueens mer spektakulära installationer. I mitten av nollnolltalet lät han projicera ett hologram av supermodellen Kate Moss på catwalken. Ambitionen var att skärskåda vår tids mystifiering av offentliga personer. När Lykke Li går på scen, och draperar sig i stora, svarta skynken samtidigt som ett stroboskop lyser upp den rökfyllda scenen, uppstår en liknande effekt. I ljuset ser hon och hennes bandmedlemmar ut som skuggfigurer i en Fritz Lang-film. Sedan börjar bandet spela »Youth Knows No Pain«, som inleder »Wounded Rhymes«. »Come down from where you are and get down«, sjunger Lykke Li med en mullrande röst fjärran från den späda flickröst som slog igenom med »Youth Novels« för två år sedan. »We are what we are not, we are found«. 

Stockholm har ännu inte hunnit vänja sig vid det mörkare, mer extroverta, materialet från »Wounded Rhymes«. Lokalen är tyst, stämningen avvaktande. Men i stället för gå på defensiven använder Lykke Li bristen på elektricitet i rummet som förevändning för att bli ännu mer offensiv. Två timmar senare, när hon och hennes band går av Kägelbanans scen, har hon besegrat inte bara publiken, utan också sig själv. 

– Det är egentligen ganska sjukt, säger hon när vi två månader senare träffas på Babylon. Det här att man ställer sig på scen, att man utsätter sig för andras kritiska blickar på det sättet. Alla människor är inte gjorda för det och jag har funderat mycket på varför jag utsätter mig för det. Jag har inget bekräftelsebehov, men jag känner ändå att jag försöker fylla något slags hål. Det jag känner när jag står på scen kan jag aldrig uppleva i det vanliga livet. Det är som en drog. Har man upplevt det en gång så dras man till det och vill uppleva det gång på gång på gång. 

– Mitt stora problem är att jag känner mig obekväm i de flesta situationer. När jag är på middag, när jag går in på Konsum. Jag passar inte in. Jag känner mig konstlad i alla sammanhang förutom när jag står på scen. För mig handlar det om att för en gångs skull få känna mig fullständigt fri och bekväm. Vissa slappnar av i en samborelation, mellan lakanen. Jag slappnar av på scen. 

Inför inspelningen av »Wounded Rhymes« åkte Lykke Li till Los Angeles för att skriva och hitta tillbaka till sig själv efter två års intensivt turnerande i samband med »Youth Novels«. Väl på plats isolerade hon sig, såg Alejandro Jodorowskys psykedeliska kultfilm »The Holy Mountain« från 1973 och lyssnade på Alan Lomax fältinspelningar med blues och vokal gospel från förra sekelskiftets början. 

Resultatet av hennes ansträngningar är ett extrovert, mörkt och hypnotiskt album. En säregen, om än långväga, samtida kusin till The Doors »The Soft Parade«. Framför allt speglar »Wounded Rhymes« två år i en människas liv där allt förändrats – där livet gått från grå, alldaglig vardag till färgsprakande, spektakulär långhelg – utan att någonting egentligen förändrats vare sig till det sämre eller bättre. Låtar som »I Follow Rivers«, »Unrequited Love« och »Jerome« speglar krossade illusioner, förlorade drömmar och aldrig infriade löften om evig kärlek. 

– Vi utgick mycket från blues redan på »Youth Novels«, berättar Björn Yttling som tidigt började arbeta med Lykke Li, och skrivit och producerat både »Youth Novels« och »Wounded Rhymes« tillsammans med henne. Men den här gången har vi dragit det ännu längre. »Wounded Rhymes« är mörkare, mer psykedelisk. Vi pratade mycket om Led Zeppelin när vi spelade in. Men framför allt har vi tittat på blues och utgått från väldigt grundläggande känslor. Hunger efter sex, hunger efter mat, hunger efter alkohol. Ambitionen har varit att renodla uttrycket och göra det som var starkt på »Youth Novels« ännu starkare. 

Första gången Björn Yttling träffade Lykke Li var hon tonåring. Fyra år senare beskriver han sitt första intryck av henne, inte helt utan allvar, som en »grungetjej från Södra Latin som borde skärpa till sig«. I dag pekar han på hennes enorma arbetskapacitet och självkritiska läggning (»jag känner igen det från Norrlands inland«) som två av hennes främsta förtjänster som artist. 

– Lykke Li visste ingenting när vi började arbeta tillsammans, berättar han. Hon var duktig och hade en extrem karisma, men hon var långt ifrån färdig. Runt den tiden lyssnade hon väldigt mycket på soulmusik – Erykah Badu, om jag inte minns fel. Jag introducerade henne för Dr. John och swamp blues och hon tog till sig det väldigt snabbt. Hon hade redan då en otrolig närvaro, men hon saknade ramar för hur den skulle ta sig uttryck. När vi började spela in den här skivan visste hon redan när hon gick in studion vad hon ville in i minsta detalj. Skillnaden mellan nu och då är enorm. 

– När jag var yngre drömde jag om den här tillvaron, säger Lykke Li och slår ner blicken i bordet. »När jag blir stor ska jag bli rockstjärna«. Tidigare var jag verkligen romantisk. Jag hade hopp om livet och tänkte att någonting skulle hända som skulle ta mig långt, långt härifrån [Lykke Li gestikulerar med höger hand i en svepande gest ut mot Medborgarplatsen]. 

– Så slog alla mina drömmar och förhoppningar plötsligt in, och ingenting förändrades. Jag är fortfarande ledsen, fortfarande apatisk. »Wounded Rhymes« är ett tidsdokument över en period i mitt liv då jag tvingats att ge upp många av de drömmar och förhoppningar som jag hade när jag växte upp. Men min definition av framgång är likadan som den alltid har varit. Om man kan fortsätta att vara inspirerad, om man får behålla hoppet och sina drömmar, utan att kompromissa, trots att man blir äldre, då är man framgångsrik. 

I samband med »Youth Novels« låg mycket av den mediala fokusen på Lykke Lis, med mediesvenska mått mätt, »ovanliga« uppväxt. Hennes föräldrar var musiker och konstnärer. Pappa Johan Zachrisson spelade, under namnet Zilversurfarn, i Dag Vag och mamma Kärsti Stiege fanns med i en tidig upplaga av Tant Strul. Lykke Li spenderade en stor del av sin uppväxt på resande fot. »Jag växte upp på en bergstopp i Portugal, utan el eller vatten«, berättade hon i en symptomatisk intervju. »Vi hade inte ens TV, radio eller telefon. Jag sprang omkring naken och fångade sköldpaddor«. 

I dag vänder hon sig mot den mediala bilden av sig själv (»allting är bluff, jag kommer från Hagsätra«), men säger sig samtidigt förstå var mytbildningen tog sin början (»om jag ska vara ärlig så är jag en ganska exotisk person«). Hon är mer på sin vakt nu. Misstänksam, inte minst mot journalister. 

– Jag har problem med väldigt mycket av det jag gör, säger hon. Väldigt ofta hamnar man i situationer där man blir bedömd, där alla upplever att de har någon slags rätt att säga vad de tycker om en. Man gör en plåtning för någon tidning och någon säger till en: »Kan du inte sätta dig på huk och hålla den här blomman?« Då vill man svara: »Du, jag är ingen apa.« Men så får man inte känna. Det är inte okej. När man befinner sig i den position som jag befinner mig i just nu förväntas man bara vara tacksam. En tacksam, artig diplomat. Men jag är socialt missanpassad, så det är svårt för mig. Det är så mycket yta ibland att jag vill spy. Människor försöker tvinga en att kompromissa, med sig själv och det man gör. De ställer upp en mot en vägg och säger åt en att le. Men så fort jag plockar fram mitt riktiga jag, då stöter jag på patrull. Då blir folk obekväma. Det gör mig genuint upprörd. Det är uppenbarligen väldigt svårt för människor att inse att man är komplex. Att man kan vara både smart och ibland vilja sätta på sig lager av mascara, eller visa sidan av ett bröst i en musikvideo. Det är sjukt. »Bränn bh:n«, säger jag. Jag är fortfarande för den kvinnliga frigörelsen. 

För tre år sedan uppfattade jag den mediala hysterin kring Lykke Lis person som ett symptom för avpolitiseringen av svensk popmusik. »Jag letar med ljus och lykta efter en popmusik som skildrar den här tiden, någonting utöver Melodifestivalen och klubbar sponsrade av holländska ölmärken«, skrev jag i en skivrecension, samtidigt som demonstranter flockades utanför riksdagshuset i protest mot regeringens beslut att driva igenom den repressiva FRA-lagen. »Men det enda som spelas på fiket där jag äter frukost på Roslagsgatan är en singel med Kleerup, det enda som sjuder ur högtalarna i klädbutikerna på Götgatsbacken är ett album med Lykke Li«. I stället för att konfrontera en alltmer hårdnande politisk verklighet upplevde jag att svensk popmusik resignerade inför sin roll som livsstilsattribut. »Ingenting kommenterar någonting som händer. Ingenting vittnar om en livssituation bortanför de här två gatorna«. 

Men två år senare är det lika lätt att se Lykke Li som ett symptom för motsatsen. I ett klimat där popmusik, i synnerhet den breda och mest lättillgängliga, har blivit alltmer tillrättalagd och försiktig använder hon sin plattform till att gå tillbaka till ursprunget: en tid när popmusik betydde någonting på riktigt. När en poplåt om kärlek, saknad eller sorg verkligen hade potentialen att lyfta oss som lyssnade och ge oss verktygen att återerövra våra drömmar. Inte sällan på artistens bekostnad. Som hon sjunger i »Sadness is a Blessing« på »Wounded Rhymes«: »These scars of mine makes wounded rhymes tonight/I dream of times when you were mine so I can keep it like a haunting, heart beating, close to mine.« 

– Jag var på botten, säger Lykke Li. Jag var sårad och ledsen och insåg att jag inte visste hur jag skulle hantera de känslorna. Vad gör man? Jag hade ingen aning. Det är en sak att någon lämnar en, eller att någon dör, det är sådant som händer. Men vad gör man med det som blir kvar? Vad gör man med sorgen man bär på? Sorgen efter det som inte blev. Efter det man aldrig fick uppleva tillsammans. Hur hanterar man det? Jo, man börjar manifestera sin sorg. Man går klädd helt i svart. Man ligger vaken om nätterna. Man låter livet fullständigt upptas av sorgen. Men tiden går och så en dag kommer man plötsligt på sig själv med att skratta igen. »Är jag på väg att komma över det här nu?«, frågar man sig själv. Det är då separationsångesten slår till. »Om jag kommer över det här, då har jag ingenting kvar«. Den känslan. Jag har inte han eller hon som försvann men jag har inte heller sorgen. Plötsligt börjar man uppleva sorgen som en välsignelse, eftersom alternativet är grå, neutral vardag. Det är det »Sadness is a Blessing« handlar om. Vi satt i studion en dag och så plötsligt bara kom den texten till mig. Jag sjöng in den där och då: »Boom!« [Lykke Li knäpper med fingrarna] Det är den tagningen som är med på skivan. Det är en av ganska få gånger som jag känt att jag verkligen har lyckats formulera exakt vad jag känt när jag skrivit en låt. 

»I natt blir allt jag skriver tungt av sorg«, skriver Pablo Neruda, i dikten med samma namn. »Tanken att hon är borta. Känslan av att ha förlorat henne«. 

Men läser man dikten till slutet förstår man att också krossade illusioner, förlorade drömmar och aldrig infriade löften om evig kärlek rymmer löften om någonting nytt. »Jag älskar henne inte längre, det är sant, men kanske älskar jag henne«, skriver Neruda. »Så kort är kärleken, så lång är glömskan.« »Eftersom jag nätter som denna höll henne i mina armar, vägrar mitt hjärta godta att hon är borta. Även om detta vore den sista smärta hon skänker mig och dessa de sista ord jag skriver till henne.« 

Lykke Li blickar en sista gång ut mot gatan utanför Babylon. 

– En av människans bästa och starkaste egenskaper är hennes förmåga att glömma, säger hon samtidigt som mörkret sakta sänker sig över Stockholm och Medborgarplatsen. Kroppen glömmer bort smärta. Det är därför vi föder barn igen, trots att vi gått igenom det en eller flera gånger tidigare. Om kroppen inte glömde skulle man aldrig orka gå igenom samma sak en gång till. Det fungerar precis likadant med kärlek. Vissa människor gifter sig och skiljer sig flera gånger om. Jag har varit ensam hela livet, men sedan jag började turnera har ensamheten blivit mer intensiv. Nu har jag börjat träna på att inte gå in i ensamheten för mycket, att kunna lita på människor. Men det är svårt. Du förstår, det sitter djupt i mig att om man vill ha någonting måste man jobba hårt för att få det. Ingenting är gratis. Man kan inte lita på någon. Så har det varit hela mitt liv. Varje gång jag sänkt garden har jag blivit bränd. Jag har fått mig några riktiga törnar. Varje gång jag öppnat upp mig har jag blivit sårad. Men jag jobbar på det och just nu är jag inne i en väldigt ljus situation i mitt privatliv där jag vågat lämna ut mig själv och fortfarande inte har blivit besviken. Jag börjar sakta men säkert kunna lita på människor. Hjärtat läker inte, men man glömmer. Man går upp på morgonen, kokar sitt kaffe och går till jobbet, som om ingenting hade hänt. ■

LYKKE LI OM MUSIKALISKA INSPIRATIONSKÄLLOR

– Första gången jag hörde Nina Simone förändrades allt för mig. Jag upptäckte henne sent, men sedan dess är ingenting sig riktigt likt. Samtidigt skulle jag kunna nämna många som har haft en nästan lika stark effekt på mig. Sådana som Velvet Underground, Arthur Russell, The Shangri-La’s, Phil Spector, Neil Young,  Leonard Cohen och Suicide. Det är på liv och död för dem. De sätter saker på spel, utsätter sig för risker. Det är på riktigt, någonting måste ut. Jag känner väldigt sällan lika starkt när jag hör nya artister. Senast det hände var med Bon Iver. Han grep verkligen tag om mig. 

LYKKE LI OM BJÖRN YTTLING

– If it’s not broke, don’t fix it. Visst hade jag kunnat jobba med någon annan efter »Youth Novels«, men jag saknade Björn. Han har varit väldigt viktig för mig i det att han satt gränser. Jag är en drömmare och vill hela tiden pröva nya saker. Då har han hjälpt mig att hitta ett sätt att uttrycka det på. Min dröm är att vi ska åldras som Nancy Sinatra och Lee Hazlewood. Att vi kommer fortsätta samarbeta, och att allt vi går igenom tillsammans och separat speglas i musiken. Jag tror att vårt samarbete bara kommer att bli djupare med åren. 

LYKKE LI OM BANDET

Musiker bakom Lykke Li är Anders Stenberg, (gitarr), Mikael Svensson (klaviatur), Per Eklund (klaviatur), Zhala Rifat (kör) och Lars Skoglund (trummor). 

– Utan dem skulle jag aldrig lyckas uttrycka det jag uttrycker på det sätt jag gör. De är fantastiska, och har på flera sätt förändrat min syn på män. Ingenting berör dem. Man står backstage på The Wiltern i Los Angeles eller hos Conan O’Brien i New York och ska precis gå på scen, när man upptäcker att Micke är på toaletten. Förstår du? Man ska gå på scen vilken sekund som helst och Micke är på toaletten! Det spelar ingen roll hur märkligt och verklighetsfrånvänt allt blir när man är på turné, när de är med blir allt normalt. Samtidigt är jag avundsjuk på dem. Jag har så mycket ansvar, men de kan bara gå in i logen och ta en öl. För dem är allt lustfyllt. 

LYKKE LI OM LITTERÄRA INSPIRATIONSKÄLLOR

– Jag läser väldigt mycket. Biografer, självhjälpsböcker, poesi. Jag tycker om vackert språk, när människor lyckas beskriva känslor på ett poetiskt sätt. Senast jag kände så var när jag läste Nam Les »The Boat«. Vissa meningar i den boken var verkligen »tack« [Lykke Li höjer blicken mot taket], förstår du vad jag menar?  Innan dess läste jag »Just Kids« av Patti Smith och »A Year of Magical Thinking« av Joan Didion. De var båda fantastiska. 

– Jag har stora problem med vardagen. Jag vet inte hur man handskas med tristess, när saker bara »är«. Så när jag letar efter litteratur söker jag någonting som kan höja mig över vardagen. 

TRE LYKKE LI-LÅTAR

Lykke Li 

Little Bit

från EP:n »Little Bit«, 2007, och »Youth Novels«, 2008 

En melodram i tre akter som utforskar gränserna mellan sexualitet och kärlek. »And for you I keep my legs apart«, sjunger hon försiktigt, knappt hörbart. »And forget about my tainted heart«. När »Little Bit« kom ut bodde jag i en lägenhet i Birkastan i Stockholm. Varje gång jag tog tunnelbanan ut i förorten delade jag vagn med tjejer i tonåren som upprepade den andra versens bärande rader som ett mantra högt för sig själva: »Push a button/Pull a trigger/climb a mountain/Jump off a cliff/’Cause you know baby, I love you, love you, a little bit.« 

Lykke Li 

Possibility 

från »The Twilight Saga: New Moon Original Motion Picture Soundtrack«, 2009 

En långsam och gotisk ballad specialskriven för soundtracket till de framgångsrika »Twilight«- filmerna. Lykke Lis sätt att använda sig av få, kärnfulla rader för att illustrera stora, dramatiska känsloskeenden innebar en brytning med »Youth Novels«, och hennes bråddjupa röst skulle komma att förebåda sången på »Wounded Rhymes«. »Tell me when you hear me falling«, sjunger hon, ensam med ett piano i vad som låter som en öde katedral. »There’s a possibility I wouldn’t know«. Berättelsen om två amerikanska skolungdomars omöjliga, och potentiellt dödliga, kärlek är som skräddarsydd för Lykke Li. 

Lykke Li 

Jerome

från »Wounded Rhymes«, 2011 

En av Lykke Lis egna favoriter från det nya albumet och med stor sannolikhet en av de som kommer få minst uppmärksamhet. En suggestiv, hypnotisk bluesballad med en refräng som dundrar fram som en orkan och ödelägger allt i sin väg. Huruvida texten handlar om svartsjuka eller människans oförmåga att resignera inför tanken på ensamhet ska jag låta vara osagt. Ögonblicket när Lykke Li sjunger »I’m screaming at nothing/You got me for nothing, Jerome« är tillräckligt.