Way Out West-fredagen, enligt Jens Karlsson Vukovich

Bonnie Prince Billy (Linné) 
Bonnie Prince Billy på Way Out West. Hur ska det gå? Det var med skräckblandad förtjusning jag, och säkert många andra som följt Will Oldham i runda slängar trettio år, mottog beskedet om denna bokning i våras.

Men en tidig lunchkonsert i Linnétältet med en initierad och engagerad publik och inte minst en Oldham med orkester i absolut praktslag förvandlar denna stund tillsammans till något alldeles extra.

Med tre färska och genomstarka album i ryggen på fyra år är han inne i någon sort ny karriärmässig formtopp och det blandas material från dessa album med örhängen från hela karriären. De på skiva oftast avskalade och lågmälda numren får här nytt liv och kränger och svänger på ett alldeles magnifikt sätt.

Versionerna av »Joy and Jubilee«, »Turned to Dust (Rolling on)«, »Like It or Not« och givetvis » I See a Darkness « är vackert utmejslade konststycken att bära med sig långt in i hösten.

Jalen Ngonda (Flamingo) 
För vissa verkar det så enkelt. Jalen Ngonda uttrycksfulla höga tenor känns som att den borde pressas fram med blod, svett och tårar, men flyter fram utan ansträngning över den funkiga musikaliska inramningen.

Det må låta retro och Motown, men med både låtmaterial och musikalitet i världsklass blir aldrig känslan mossig eller bakåtsträvande. Ett par gånger tar Ngonda ned musiken i mer bluesorienterade nummer, och visar att han beshärskar den delen lika bra.

Det är emellertid när soulhimlen öppnar sig, som i avslutande svängfesten »If You Don’t Want My Love«, som Jalen Ngonda förvandlar hela Slottsskogen till en lyckligt dansande massa i solskenet.

Dijon (Linné)
Det må vara femton år sedan Prince gjorde sin monumentala konsert på Way Out Wet, men hans ande svävar kanske tydligare än någonsin över festivalområdet denna fredageftermiddag.

När konserterna med Blood Orange och Dijon sömlöst krokar i varandra på varsin scen är det svårt att inte dra paralleller till stora delar av The Purple Ones musikaliska gärning. Båda adepterna gör storartade framträdanden och det är egentligen nära dött lopp, men Dijon kniper till slut medaljplats på denna lista genom sitt mer energiska framträdande. Han har också fördelen av att vara bokad i Linnétältet, vilket i stort sett alltid bidrar till en mer elektrisk och intim upplevelse.

Uppbackad av en snortajt och lyhörd kombo, sittandes tajt tillsammans som de vore inträngda i en replokal, piskar Dijon upp en rå energi som får publiken att skrika rakt ut i eufori. Med fjolårets hyllade album »Baby« i ryggen är det inget annat än ren och skär lyx att få uppleva en artist av denna dignitet och kreativ toppform i vår kära stadspark.

Annat att notera från fredagen:  Ravyn Lenaes grace, den eviga skönheten och laddningen i »Henry Lee« med Nick Cave & The Bad Seeds, publikresponsen på Geese-konserten, Robert Smiths evigt unga röst och inledande dansbonanzan med Four Tet.