Livejazzen!

Alldeles strax är det Stockholm Jazz Festival i dagarna tio. 329 konserter på 84 scener runt om i storstan. Jazz är, typ, livet. Och bäst blir det när man får lyssna på jazz live, när låtarna tillåts sträcka ut och improvisationerna får fritt spelrum. Inte alltid lyckas detta överföras till fysisk produkt. Men här är i alla fall tjugo liveinspelningar på skiva som alla är garanterat dödliga. 

20. John Handy: Recorded Live at the Monterey Jazz Festival (Columbia, 1966)

Så mjukt, så suggestivt, så lågmält. Det här är en ofattbart vacker platta. En sensation, i det enkla och melankoliska. 

John Handys kvintett spelar live på Monterey Jazz Festival i september 1965. Det kör igenom två långa låtar, öppningsspåret »If Only We Knew« klockar in på drygt tjugosju minuter och avslutande »Spanish Lady« på drygt nitton. 

»If Only We Knew« börjar med ett kort försiktigt intro, där alla är med, men sedan får vi oackompanjerade solon av alla fem i bandet under femton minuter, en efter en, utan att någon annan hjälper till eller fyller i. Det är nervpirrande, det är dans på slak lina. Ingen, inte ens regnet, har så små händer, för att citera E. E. Cummings.

Det börjar med John Handy själv, och det är ett modigt, starkt och magnifikt solo på altsax, som verkligen sätter tonen för vad vi är på väg att få höra. Därefter följer basisten Don Thompson, som tassar fram ensam med nätta steg i okänd terräng. Näst ut är Jerry Hahn på gitarr, som ger oss ett känslosamt och sökande solo, eftertänksamt men ändå med pondus. Plötsligt dyker trummisen Terry Clarke upp och kompar och det känns som att taket lyfter. Sist väntar den oefterhärmlige Michael White på violin (vars album »Spirit Dance« från 1971 och »The Land of Spirit and Light« från 1973 ni måste kolla upp). Då blir Clarke och Hahn kvar och Thompson hänger på. Efter ett solo av White som är besjälat av en mix av öst, väst och en omätbar kreativitet kommer Handy också in och nu ger sig kvintetten in i ett tiominutersgroove som är omöjligt att slita sig ur, man är fast. 

Efter den här urladdningen så är det klart att »Spanish Lady« inte kan mäta sig fullt ut med »If Only We Knew«, men vi får ändå ett altsaxsolo av John Handy i Coltrane-klass, och ett crescendo som mer eller mindre slår omkull en. 

En av de allra mest eleganta inspelningarna i jazzhistorien. 

19. Joe Henderson: In Japan (Milestone, 1973)

Joe Henderson, en av de allra största tenorsaxofonisterna vi haft, släppte massor av musik under en nästan fyra decennier lång karriär. Ingen människa klarar sig ju utan debuten »Page One« från 1963, stökigt rytmiska »Inner Urge« från 1966, eller besjälade »The Elements«, med Alice Coltrane på harpa, från 1973. 

Henderson hade ett eget formspråk, influerat av Sonny Rollins, visst, men med egen stil, och rörde sig hela karriären i gränslandet mellan bebop, hard bop och frijazz. I slutet av sextiotalet blev hans musik friare och friare, och »In Japan«, inspelad 1971 på Junk Club i Tokyo, är en hypnotiskt medryckande spelning. 

Det är Henderson själv på tenorsaxofon, och bredvid sig har han en japansk trio, som han fått tilldelad sig i Tokyo, som gör allt för att följa och mäta sig med honom. Vi får fyra långa låtar, musiken är förtätad och närgången, ljudet magnifikt, publiken lever sig med, och det är inspirerad och hårt svängande jazz.

18. Keith Jarrett: Solo Concerts: Bremen/Lausanne (ECM, 1973)

Några år sedan på Andra Jazz i Stockholm: jag rotar runt i butiken, Sven sitter och uppdaterar butikens Discogs-sida, ingen annan där när en ung man kommer in. Han frågar efter Keith Jarrett-album på vinyl. Sven visar honom facket. Han bläddrar ett tag innan han ger upp, Jarrett har ju spelat in förtvivlat många skivor i många olika genrer. Han ser sig villrådigt omkring. Jag känner att jag måste erbjuda hjälp, så jag frågar vad han letar efter. Han verkar inte riktigt veta. Men han är ung, kan inte ha lyssnat på så mycket Jarrett än, och har utseendet hos en som hört »The Köln Concert« och blivit kär och nu vill ha mer av samma. Jag plockar fram »Solo Concerts: Bremen/Lausanne« och berättar att det här är i samma anda som Köln-konserten, men bättre. Han rycker till, som för att säga dels »hur kunde du veta?«, men också »kan någonting vara bättre än Köln-konserten?«, men ställer inga frågor, betalar och ger sig i väg. 

De två konserterna här är inspelade den 20 mars 1973 på Salle de Spectacles d’Epalinges nära Lausanne och 12 juli 1973 på Kleiner Sendesall i Bremen. Nästan två år innan den mer berömda och betydligt mer kända Köln-konserten. Men det är samma sorts musik: fritt improviserad, solo framför pianot. Är då »Solo Concerts: Bremen/Lausanne« verkligen bättre än »The Köln Concert«? Det är så klart en smaksak. Men i mina ögon är den här modigare, mer uttrycksfull och föreslår en bredare bild av Jarretts influenser. Man hör Chopin, ragtime, boogiewoogie i olika delar av konserterna, men också modal jazz, gospel, funk. Det är en av nittonhundratalets största musiker i full frihet.

Ted Gioia, en av USA:s största jazzkritiker, har, inte utan fog, kallat plattan för »Jarretts mästerverk«. 

Hur gick det för den unge mannen som så snabbt försvann hemåt från Andra Jazz med »Solo Concerts: Bremen/Lausanne« under armen? Jag vet inte, har aldrig sett honom igen, trots att jag själv besöker butiken så ofta jag kan. Men jag gissar att han fortfarande sitter därhemma, med Jarrett på skivtallriken, och njuter, förundras.

17. Ella Fitzgerald: Ella in Rome: The Birthday Concert (Verve, 1988)

Jag älskade Ella från första stund. Jag tror det var »I Got You Under My Skin« eller möjligen »These Foolish Things« som kom ur radion någon gång i tonåren och jag minns att jag tänkte att »hon sjunger ju bättre än alla andra«. Bara ett enkelt konstaterande, då i de sena tonåren. Inget har förändrat sedan dess, trots att fyrtio år har gått. 

»Ella in Rome: The Birthday Concert« spelades in den 25 april 1958 i Rom, men gavs aldrig ut då. Någon hittade inspelningen i Verves lager i slutet av åttiotalet och när den kom ut 1988 rusade den direkt upp på förstaplatsen på Billboards jazzlista. 

Det finns en annan liveinspelning i Berlin, från 1960, som är den mer berömda, eftersom den gav henne en Grammy Award, och det är där hon glömmer texten till »Mack the Knife« men freestylar fram ord som ändå passar in och det är såklart en otrolig platta, men jag fastnade för den här först, och den blev min Ella-platta.

Visst, Billie Holiday i sin prime sjunger säkert med ett större djup, och Aretha har nog ett bredare register, men för mig är Ella störst. Här finns allt: soul, blues, gospel, R&B, pop… och jazz. Hon kan, på ett sätt som ingen annan, linda en runt sitt lillfinger. Hon tar sig an melankoliska ballader på samma självsäkra sätt som studsiga upptempobangers. 

Här börjar det med WC Handys »St. Louis Blues« och helvete vad det svänger, bandet tutar och kör, Ella scat-sjunger som att vi aldrig kommer att få se nästa dag gry, och det är helt oantastlig musik. Publiken är i princip i uppror efter första låten. Lite senare kommer »I Loves You Porgy« i en så ömhudad, besjälad och stark version att Stuart Nicholson, som skrev Ellas självbiografi, konstaterade att den var »among the very best Ella Fitzgerald on record«. Sistaspåret »Stompin’ at the Savoy« där hon vid ett tillfälle hostar till, vid ett annat börjar skratta, men ändå fortsätter sjunga bättre än någon annan människa på planeten, är ju en rimlig avslutning på en fenomenal konsertinspelning.

16. Grant Green: Live at the Lighthouse (Blue Note, 1972)

En av världens finaste gitarrister står på höjden av sin karriär när han intar Hermosa Beach i Kalifornien våren 1972. Det börjar direkt med en stormigt svängig tolvminutersversion av »Windjammer« där sjumannabandet ger sig ut i hög sjö i liten båt. Därefter är det fest, fart, frenesi. Jazzfunk när det är som allra bäst.

15. Sam Rivers: Streams (Impulse! 1973)

Sam Rivers är en av den moderna jazzens mest underskattade artister. Han har alltid varit trogen avantgardet, och ändå lyckats hålla sig aktuell under fem decennier. Det är svårt att välja ut hans finaste ögonblick, det finns helt enkelt får många. Men Rivers uppdatering av gamla standards på Blue Note-plattan »A New Conception« från 1964 är oerhört stark och 1979 års »Contrasts« på ECM är komplex och äventyrlig. Hans insatser som producent och inspiratör under sjuttiotalet, när han och frun Bea körde igång New Yorks Loft-scen i Soho i sin Rivbea-studio, måste också nämnas (finns förnämligt samlat i »Wildflowers: The New York Loft Jazz Sessions« från 1977). 

Och så finns den här glänsande juvelen. »Streams«, inspelad den 6 juli 1973 på Montreux Jazz Festival, är en nästan timme lång fritt flygande improviserad jazz av absolut högsta karat. Här finns inga förutbestämda teman, inga underliggande melodier, bara idéer och interaktioner som sker i det absoluta nuet. Musik i ingivelsens tidevarv. Det spontana som manus. 

Sam Rivers flyter fram (ibland på sopransaxofon, ibland på tenorsaxofon, men också på flöjt och piano, och ibland med ordlös sång) med sina infall, i stunden uppkomna strofer, mystiska mementon i en lång kontinuerlig ström, allt medan rytmsektionen Cecil McBee och Norman Connors gör horhus med trummorna och basen där bakom. 

14. McCoy Tyner: Enlightenment (Milestones, 1973)

Inspelat den 7 juli 1973 på Montreux Jazz Festival, dagen efter Sam Rivers-plattan här ovanför. Tänk att ha varit på plats, och fått se de här två spelningarna dagarna efter varandra. Man hade väl tagits emot som en celebritet i sin hemstad när man återvände, stoppats innan stadsportarna, satts på en åsna, ridit in över utlagda palmblad, som Jesus i Jerusalem under pesach.

McCoy Tyner är nog min favoritpianist, om jag bara fick välja en. Det är något med det där kraftfulla, breda, tvåhandsspelet som är omöjligt att värja sig mot. Det är nästan som att han egentligen ville vara slagverkare, men använde pianot för att få ut alla sina känslor i stället.  Hans karriär är enastående: han började i Art Farmers och Benny Golsons The Jazztet, sedan satt han bakom John Coltrane i jazzhistoriens bästa kvartett mellan 1960 och 1965. Och efteråt, när han lämnat Coltrane för att han inte kunde höra sitt piano längre i kakafonin, så släppte han åtminstone femton–tjugo helt oundgängliga plattor, som hämtar inspiration och näring från olika håll, men som alla drivs framåt av Tyners magnifika pianospel (inte minst de lite bortglömda Orrin Keepnews-producerade plattorna i mitten av sjuttiotalet är fantastiska). 

På »Enlightenment« backas Tyner av Alphonse Mouzon på trummor, Juney Booth på bas och Azar Lawrence på saxofon. Men det är såklart McCoy själv som är den obestridliga stjärnan. Höjdpunkten är den tjugofyra minuter långa avslutningen »Walk Spirit, Talk Spirit« som sköljer över en i våg efter våg. Fruktansvärt stark musik, med ett helt igenom besjälat pianospel av McCoy Tyner.    

13. Pat Metheny Group: Travels (ECM, 1983)

Finns det någon mer baktalad artist inom jazzen än Pat Metheny? Man ser på honom som en äldre pinsam morbror? Är det utseendet, smajlet, det där besynnerliga håret? Jag har svårt att förstå det. Plattor som »Bright Size Life« från 1976, »Watercolors« från 1977, »Pat Metheny Group« från 1978, »80/81« från 1980 och »As Falls Wichita, So Falls Wichita Falls« från 1981 är alla klassiker inom den moderna jazzen. Metheny lyckades överbrygga jazzens formspråk med fusion, rock och österländska och sydamerikanska klanger. Dessutom är han på alla sätt en suverän gitarrist. En annan beundransvärd sak är att han aldrig lyssnat på gnäll, utan konsekvent hållit sin egen linje. 

»Travels« dokumenterar USA-turnén som Metheny och hans kvintett gjorde sommaren och hösten 1982. Det är en blandning av Metheny och hans trogna vapendragare Lyle Mays experimenterande med synthar, klaviaturer och »synclavier, autoharp, guitar synthesizer«, samt de rätt kraftfulla brasilianska influenser slagverkaren Nana Vasconcelos drog in i gruppen. 

Det är jazz som ofta sysselsätter sig med textur och form, snarare än sväng och rytm. Eteriskt snarare än energiskt. Det är lättsam musik, några få moln som svävar förbi på en annars klarblå himmel. Vi är långt från frijazz, modal, post bop, skronk, noise. 

Men det är samtidigt vackert, storslaget, oerhört kompetent, och kanske också pretentiöst, på samma sätt som, säg Steve Reich eller Nick Cave kan sägas vara pretentiösa, i det att de tar lyssnaren på mycket stort allvar.  

12. The Quintet: Jazz at Massey Hall (Debut Records, 1953)

Den kallades redan innan den gått av stapeln för The Greatest Jazz Concert Ever. Det blev också första och sista, och därmed enda, gången som de fem största jazzmusikerna under bebop-eran – Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Charlie Mingus, Max Roach – spelade tillsammans. 

Massey Hall ligger i centrala Toronto, och är i dag en fallfärdig gammal byggnad. Jag gick förbi för några år sedan när jag var i stan. Stället såg ut som en rivningskåk. Men det var här de samlades den 15 maj 1953. Någon succé blev det dock inte för arrangören Toronto’s New Jazz Society, eftersom tungviktsfajten mellan Rocky Marciano och Jersey Joe Walcott tog plats samma kväll och folk hellre stannade hemma framför radioapparaterna. Bara en tredjedel av de 2 753 biljetterna såldes. 

Det hör också till saken att Charlie Parker (som kallades för »Charlie Chan« på originalutgåvan på grund av kontraktsskyldigheter) spelade på en plastsaxofon. Hans berömda Selmer låg på en pantbank. Bud Powell var stupfull. Och Dizzy Gillespie försvinner från scenen flertalet gånger för att höra hur det går i boxningsmatchen. Dessutom hade man glömt mikrofonen till Charlie Mingus bas, så han fick spela in sin bas igen i studion dagen efter. Stökigt, minst sagt. 

Men det är trots allt detta strul en helt underbar kväll. De här fem musikerna var sitt instruments virtuos vid den här tiden, och fyra av dem hade ju Charlie Parker som sin stora förebild och inspiration. Det är en ohygglig kollektiv insats vi lyssnar till, där alla hakar i varandra, som de obestridliga genier de är. Några av solona under konserten är halsbrytande. 

En kaotisk, galen, men legendarisk konsert. 

11. Art Ensemble of Chicago: Live in Paris (BYG Actual, 1974)

Det känns som att Art Ensemble of Chicago – Joseph Jarman, Lester Bowie, Roscoe Mitchell, Malachi Favors, och lite senare Famoudou Don Moye – med sin blandning av alla svarta amerikanska musikstilar, europeisk konstmusik och afrikanska inslag, med sina ansiktsmålningar, kostymer och hundratals olika små instrument, och med sin mycket modernistiska och panafrikanska inställning, passar bättre in i sin samtid i dag än de gjorde när de dök upp och sedermera slog igenom. Framtiden har hunnit ikapp dem. 

»Live in Paris« är inte inspelad i Paris 1969, utan i Chateauvailon utanför Toulon 1970. Den gavs ut först 1974, sedan 1980 av Affinity, och kom sedan i fin dubbel-CD-utgåva 2002 av Charly. 

Första CD:n innehåller »Oh, Strange«, en komposition i två delar av Jarman och Bowie. Och jag använder ordet »komposition« här i dess allra mest diffusa betydelse. Det finns en ram, som Art Ensemble of Chicago (i princip) håller sig inom, men nästan allt händer i ögonblickets improvisation. Melodier kommer och går, dynamiken skiftar över tid, kompositionen lever sitt eget liv. 

Andra CD:n innehåller »Bon Voyage«, också en komposition i två delar, av Bowie själv. Här gästas gruppen en bit in i kaoset av Fontella Bass, Bowies fru, som sjunger, gnyr, och ylar på det mest underbara vis. Det genljuder ännu fler melodier i oro om de ska komma eller gå, här finns en ännu starkare dynamik, och oändligt med spänning kring vart improvisationen ska föra oss. Till trygg och säker mark? Till ångest och kval? Till en plats vi både längtar efter och fasar för? Ja, givetvis. 

10. Alice Coltrane: The Carnegie Hall Concert (Impulse! 2024)

Finns det någon artist vars arv vuxit sig så starkt så långt efter att deras inspelningskarriär tagit slut som Alice Coltrane? Möjligen Kate Bush och Nick Drake? Men för Alice Coltrane så gäller också att hon inte var speciellt omtyckt av vare sig kritiker eller lyssnare under sin aktiva era. Hon anklagades för att ha drivit maken John mot en friare jazz, vilket irriterade grindvakterna och de ortodoxa jazzpuritanerna. Man sa också att hon knuffat ut McCoy Tyner ur kvartetten och tagit hans plats på pianopallen. Och hennes egen musik, efter Johns död, sågs som new age-svammel. 

I dag är hon, rätteligen, ansedd som en av de allra största inom den moderna musiken. 

»The Carnegie Hall Concert« är inspelad den 21 februari 1971. Det här är egentligen en välgörenhetskonsert för hennes guru, Swami Satchidananda, men Impulse! var på plats med sin inspelningsanordning, men av outgrundlig anledning valde man att inte ge ut inspelningarna. »The corporate suits weren’t particularly enamored of Turiya’s music«, som Ed Michael, huvud-A&R på Impulse! konstaterar i bookleten. 

Ja, Alice Coltrane hade tagit sig namnet Turiya Aparna i början av 1971, som en del i den själsliga resa hon börjat när maken John gick bort. Hon mediterade ofta och länge, läste på om hinduismen, och spenderade fem veckor i Indien där hon studerade under sin guru. 1975 drog hon sig tillbaka och flyttade till Kalifornien där hon startade ett ashram.  

Men tillbaka till Carnegie Hall i New York i februari 1971. Alice Coltrane kom med en dubbel kvartett: Ed Blackwell och Clifford Jarvis på trummor, Jimmy Garrison och Cecil McBee på bas, Archie Shepp och Pharoah Sanders på saxofon, Tulsi Sen Gupta på tanpura och Kumar Kramer på harmonium. Alice själv spelare harpa på de två första spåren och piano på de två sista. 

Och det är som att få vara med om två olika konserter: första halvan liknar Alice Coltranes mer tillbakadragna, återhållsamma drone-lika musik, starkt influerade av alla hennes indiska intressen. Albumet »Journey in Satchidananda« hade precis släppts i butik och vi får två låtar därifrån: titelspåret och »Shiva-Loka«, båda cirka femton minuter långa. Det är starkt besjälad musik, modaljazz av hypnotisk karaktär, där man dras in i en vortex av kontemplativa tankar. Andra halvan liknar mer maken John Coltranes sista period, där vi får två av hans låtar – »Africa« och »Leo« – som dras ut till tjugoåtta respektive tjugoen minuter. Och nu är det fullt ställ: Sanders och Shepp jobbar övertid för att blåsa ut lokalen, de två rytmsektionerna ökar takten, och Alice Coltrane har ingen tid för den mer harmoniska harpan, nu är det kaospiano och frijazz och en längtan efter rening. 

Här finns en underbar balans mellan de meditativa vediska sångerna och det intensiva utforskandet av energi som frijazzen innebär.

9. Masada: Live in Sevilla 2000 (Tzadik, 2000)

Det går inte riktigt att prata om modern jazz utan att nämna mångsysslaren John Zorn. Han har producerat, gett ut och skrivit en ofattbar mängd musik. Det är hart när omöjligt att överblicka. Min favorit bland de konstellationer han startat eller tagit del av är Masada, kvartetten som blandar lika delar Ornette Coleman-sättning (trummor, bas, saxofon och trumpet) med klezmermotiv, och gör något helt eget av det. 

Masada släppte tio studioalbum mellan 1994 och 1999, och ungefär lika många livealbum mellan 1999 och 2005. De är alla värda att äga. »Live in Sevilla 2000« är det bästa av dem. Kvartetten är tajt, interaktionen sömlös, Zorns judiska bakgrund fast förankrad i melodierna, och samspelet mellan Zorn (på altsax) och Dave Douglas (på trumpet) sensationellt.

8. Cannonball Adderley Quintet: Mercy, Mercy, Mercy! (Capitol, 1967)

»Live at ”The Club”« står det som undertitel på den här hårt svängande blues- och soul-euforin, men det stämmer helt enkelt inte. ”The Club” är inte den klubb i Chicago som skivan anger som inspelningsställe, utan i själva verket stora Studio A på nedervåningen i Capitol Records i Los Angeles. Producenten och mångsysslaren David Axelrod bjöd in en hel hög med kompisar och erbjöd fri bar. Adderleys kvintett i sin tur gav dem (och oss) den här stekheta jazzklassikern. Anledningen till att man satte »”Live at ’The Club’« som undertitel, trots att man visste att det inte stämde? Adderley tyckte han kunde göra ägaren (och vännen) till klubben en tjänst. 

Cannonball Adderley besatt en vitalitet som hela tiden var på väg att svalla över. Ingenstans blir det lika tydligt som här, där han driver kvintetten framför sig som ett urspårat ånglok i hög hastighet. Det svänger och kränger!

Höjdpunkten på den här magnifika plattan är titelspåret, signerat pianisten Joe Zawinul, som också ingår i kvintetten den här kvällen. Zawinul skulle senare spela med Miles och ännu senare forma Weather Report, men han var alltså också en formidabel låtskrivare. »Mercy, Mercy, Mercy!« är rena rama kyrkobesöket: publiken klappar, ropar, jublar, och refrängen är en mix av R&B och gospel, gata och gud. Ljuvlig musik.

7. Albert Ayler: Live in Greenwich Village: The Complete Impulse Recordings (Impulse! 1998)

Det första jazzalbum på CD jag köpte, inne på Musik & Konst i Malmö i slutet av nittiotalet. Jag hade en packe jazzplattor på vinyl, men inga CD:s än, vet faktiskt inte varför det blev just den här men jag måste ha läst någonstans om hur Ayler blandade frijazzen med New Orleans second line och gospel och gammal R&B, och blivit fascinerad. Mitt jazzlyssnande på den tiden bestod annars mest av Ella Fitzgerald, Dexter Gordon och Miles pre-1969.

Jag minns hur Lennart Persson tittade på mig när jag la fram skivan på disken. Sen sa han: »Du är en modig man.« 

Det blev en chock, ett uppvaknande, när förstaspåret »Holy Ghost« dundrade fram ur högtalarna. Det är oerhört konfrontativ musik, men samtidigt där bakom väldigt enkel och melodisk. Det finns ingen europeisk konstmusik gömd här, ingen Stockhausen, Bartok eller Varèse. Lyssna på mästerverket »Truth is Marching In«. Det är nynnbara barnramsor, laddade med energi och själ. Och om det är någon jazzmusiker man kan höra hela USA:s afrikansk-amerikanska musikhistoria genom så är det Albert Ayler. Via honom och hans alt- och tenorsaxofon hör vi Buddy Bolden, Louis Armstrong, Mary Lou Williams, Benny Goodman, Charlie Parker och Eric Dolphy. 

Plattan släpptes första gången 1967 som »In Greenwich Village«, som ett enkelt album, men kom 1998 i dubbel-CD som »Live in Greenwich Village: The Complete Impulse Recordings«. Där finns inspelningar från mars 1965, december 1966 och februari 1967.

6. Miles Davis: Black Beauty: At Fillmore West (CBS/Sony, 1973)

Åh, herregud, man hade ju kunnat välja tio–tolv olika liveplattor med Miles, alla mer eller mindre 10 av 10. Han har uppfunnit sig själv så många gånger, lyckats med konststycket att hålla sig aktuell under fem decennier, och varit med och format jazzen, den viktigaste amerikanska konstformen de senaste hundra åren. 

Några exempel: »Live-Evil« från 1971, »Agharta« från 1975, eller kanske framför allt, om man har pengarna till ett rejält box set, »The Complete Live at the Plugged Nickel 1965«, som väl om vi ska vara ärliga, är det viktigaste större livedokumentet från någon artist i någon genre. Men jag väljer »Black Beauty«, som är inspelat den 10 april 1970 på Fillmore West i San Fransisco.

Det är ett udda band för Miles. Han har just blivit av med Wayne Shorter till Weather Report och ersatt honom med den unge saxofonisten Steve Grossman. I övrigt hör vi Jack DeJohnette på trummor, Dave Holland på bas, Chick Corea på (elektriskt) piano samt brassen Airto Moreira på slagverk. Det här är ingen färdig grupp, musiken låter som ett sökande efter nya marker. Miles har precis släppt »Bitches Brew,«, och ska snart spela in »A Tribute to Jack Johnson«. Han irrar, men ibland är det fint att resa utan karta och kompass. Vem vet vad man kan hitta?

Kanske är detta den mest abstrakta musik Miles någonsin släppte? Här finns knappt några harmonier, absolut inga melodier, och bandet har ofta svårt att hitta rätt i groovet. Varenda musiker här förstår kraften i det man försöker göra, man är bara inte helt säker på vad detta innebär. Chick Corea skriver i CD-utgåvans texthäfte om hur man ska lyssna: »… hook into the freedom, fervor and group communication that is present in this music«. 

Oavlåtligt spännande musik. 

5. Joe McPhee: Nation Time (CjR, 1971)

I dare you, spela den här högt. »What time is it?«… »What time is it?«… »It’s nation time!«

Titelspåret är inspirerat av Amiri Barakas dikt med samma namn som propagerar för ett fritt, eget, svart Amerika. Det här är cool jävla skit. Ett euforiskt groove brakar igång kring vilket McPhees saxofon blåser fritt och pianisten Mike Kull går loss. Trotsigt revolutionär jazz, där man hela tiden får en känsla av att något, oklart vad, är brådskande. Inspelad framför en publik som är ready. 

Det var i december 1970 som Joe McPhee, för övrigt en kriminellt underskattad blåsare, kom med två olika band till Vassar College i New York. Öppningsspåret »Nation Time« och avslutningslåten »Scorpio’s Dance« är en mer renodlad jazzkvintett, medan låten som ramar in de två andra, »Shakey Jake«, adderar tre man och förvandlar den frisläppta jazzen till något som mest av allt låter som James Browns kompband. 

Man ska ha klart för sig kontexten: Nixon satt i Vita huset, Black Power-rörelsen stod i zenit, Vietnam-kriget rullade på, USA stod i brand, såväl metaforiskt som bokstavligt. Och Joe McPhee eldar på studenterna på Vassar College Urban Center for Black Studies. Det är revolution i luften. 

4. Peter Brötzmann: Live in Berlin ’71 (FMP, 1991)

»All four members are absolutely out of their minds here«, som en engelsk kritiker en gång skrev om den här plattan. 

Utgiven först 1991 när man hittade tejperna i en låda, men inspelad i augusti 1971 i Berlin. Den tyske titanen Peter Brötzmann är den europeiska frijazzens grand old man. Hans »Machine Gun« från 1968 är ytterst fri musik för mycket modiga lyssnare. Nästan allt han rört vid under sin drygt femtioåriga karriär är vilt oljud, skronk, och en frihet som i det närmaste är explosiv. Och »Live in Berlin ’71« dokumenterar kanske bättre än något annat vad hans musikaliska karriär ville åt: det är den fantastiska frihetens kulmen. 

Brötzmann spelar tenorsaxofon, belgaren Fred van Hove piano, tysken Albert Mangelsdorff trombon och den holländske trummisen Han Bennink spelar på allt han kommer åt, bland annat »home-made junk« som det står på skivan. Det är ett helvetiskt oväsen, musik vid bristningsgränsen, våldsamma möten vid varje krök. 

Alldeles, alldeles underbar musik.

3. Jaimie Branch: Fly or Die Live (International Anthem, 2021)

Hon försvann från oss alldeles för tidigt. Den Brooklyn-baserade trumpetaren var bara trettionio år gammal när hon dog av en överdos 2022. Jaimie Branch hann bara med fyra album som bandledare och »Fly or Die Live« är det enda livedokumentet vi har.

»Fly or Die Live« är inspelat i Zürich i januari 2020, där Branchs kvartett – trummisen Chad Taylor, basisten Jason Ajemian och cellisten Lester St. Louis – kör igenom bägge »Fly or Die«-plattorna: »Fly or Die« (från 2017) och »Fly or Die II: Bird Dogs of Paradise« (från 2019). 

Det är politiskt, rått, närgånget. När den där Ennio Morricone-liknande melodin i »Prayer« pumpar i gång och Branch väser »This is a warning, honey« förstår man att det är på blodigt allvar. När Jaimie sedan fortsätter med »It’s not just in America where shit is fucked up« inser man att vi verkligen hade behövt henne även 2026 och framåt. 

2. Duke Ellington: Ellington at Newport 1956 [Complete] (Columbia, 1999)

Någon gång, inte nu, men någon gång, om jag hinner innan jag dör, ska jag skriva en bok, nej, en essä, nej vänta, ett traktat, om den här konserten och dess betydelse för jazzen, den afrikansk-amerikanska upplevelsen av sig själv, vit amerikansk efterkrigsattityd gentemot slaveriepoken samt nyckfullheten i den kommersiella musikindustrin. Nu får ni bara några få ord om det som i mina ögon är den nästbästa liveinspelade jazzplattan i musikhistorien. 

Först: Duke Ellington är nittonhundratalets störste kompositör och artist. Jag kan debattera vem som helst med annorlunda åsikt, ni har inte en chans att slå mig på fingrarna. 

Sedan: när den här konserten tar plats – den 7 juli 1956 – hade Duke Ellington varit ledare för ett eget band sedan 1917, de första åren i hemstaden Washington DC, sedan 1927 i New York, men nu, i mitten av femtiotalet, var det bistrare tider. 1955 så vinkade Capitol adjö till honom, och inget annat skivbolag var intresserat. Han turnerade fortfarande runt i USA och Europa, men för en allt mindre publik, och det berättas att han fick betala sina bandmedlemmar med inkomsterna från låtskrivarrättigheter. Bebopen, med blott fyra–fem man i varje band, hade tagit över, för att inte tala om rock’n’rollen, och de gamla storbanden fick allt svårare att överleva. Dukes artonmannaband hängde mot repen. 

Newport-festivalen 1956: Newport ligger på Rhode Island och här har det hållits en jazzfestival på somrarna sedan 1954. När Duke Ellington kom dit i juli 1956 var det en tredagarsfestival, där bland annat Count Basie, Charlie Mingus, Louis Armstrong, Dave Brubeck, Miles Davis, Ella Fitzgerald och Donald Byrd skulle spela från torsdag till lördag. Det började rörigt, när Ellington först fick spela ett par låtar under dagen på lördagen, utan flera bandmedlemmar, som var försvunna. Senare, på kvällen, hade alla i bandet återfunnits, och man kunde börja om. 

Födelsen: Duke Ellington brukade, halvt på skämt, halvt på allvar, berätta att: »I was born at the Newport Jazz Festival on July 7, 1956«. Så viktig blev den här kvällen för honom. Efter den 7 juli 1956 behövde Duke aldrig oroa sig för om det skulle finnas skivbolag, konserter, eller stålar. Han kunde fortsätta turnera och leva gott på sin musik fram till sin död 1974. Direkt efter konsertens slut pratade alla som var där om det oerhörda som skett. En månad senare satte Time Magazine Ellington på omslaget och skrev att hans band var »once again, the most exciting thing in the business«. I oktober kom plattan som här beskrivs. Den blev hans största försäljningsframgång. Men varför? Var det som skedde på Newport? 

Duke Ellington och hans arton man har spelat en packe låtar, det närmar sig midnatt, och sångaren Jimmy Grissom, mest känd från Jimmie Luncefords band, har precis gästat på »Day In, Day Out«, när Duke bestämmer sig för att vrida upp volymen. 

Duke återvänder till 1938, när hans band var som störst, och plockar fram sina två bluesnummer: »Diminuendo in Blue« och »Crescendo in Blue«. De spelades ofta tillsammans med ett solo i mitten som band ihop dem. Den här gången var det tenorsaxofonisten Paul Gonsalves som skulle stå för knuten. 

Ögonblicket: Herregud vad det svänger. Herre-gud! Det är det första som slår en: svänget. När »Diminuendo in Blue« klingat av och Paul Gonsalves börjar köra sitt solo, så är det bara trummisen Sam Woodyard, basisten Jimmy Woode och Ellington själv som backar honom, men det svänger nåt så fruktansvärt. Det som nu sker är att Gonsalves helt enkelt bara kör, han slutar inte spela. Det är ett solo som sträcker sig över tjugosju refränger, och någonstans i mitten går publiken, den städade, till största delen vita, publiken på Newport, apeshit. En yngre, blond kvinna börjar dansa vilt, folk självantänder av svänget, det utbryter ett sorts kaos, och mitt i allt fortsätter Paul Gonsalves sitt solo på tenorsaxofonen. Det är egentligen inget märkvärdigt solo, rent tekniskt, det bara svänger nåt så in i helvete. 

Därefter: När Gonsalves till sist ger sig och kollapsar på scenen, efter sju–åtta minuter, tar »Crescendo in Blue« vid, men publiken är i upplösningstillstånd. Arrangörerna är oroliga för att det ska bli upplopp. Den berömde producenten George Avakian konstaterade att publiken blev »an enormous single, living organism, reacting in waves like huge ripples to the music«. När låten efter drygt fjorton minuter tar slut försöker Duke lugna alla, men trots att det följer två lugnare låtar vägrar publiken ge sig. Hoten om att avbryta konserten möts av raseri från publiken. Duke och hans gäng spelar i nästan en timme till och det har nu blivit den 8 juli.

Välj rätt album: när Columbia släppte »Ellington at Newport« i oktober 1956 var det, utan att skivköparna visste, en platta som bara till cirka fyrtio procent bestod av ljud från själva konserten. Flertalet mikrofoner hade fallerat, och Duke, som var perfektionist, tog hela sin orkester med sig och spelade in flera av låtarna ånyo i en studio två dagar senare. Fejkat publikjubel lades på, plattan sålde som smör i solsken, alla var glada. 1996 hittades en inspelningstejp hos radiostationen Voice of America och man kunde några år senare pussla ihop hela konserten i utmärkt ljud, som en dubbel-CD. 

Slutsats: »Ellington at Newport 1956 (Complete)« är en magnifik platta, och hade varit en prydnad och ett måste i vilken respektabel jazzsamling som helst, även utan omständigheterna kring »Diminuendo in Blue and Crescendo In Blue«. Men det är klart att det är där, just där, i den kanske mest definierande punkten i den störste jazzartistens liv, som det händer. Varje gång jag lyssnar och det börjar närma sig låt nitton på första CD:n blir jag otålig, pirrig, full av längtan och förväntan. Och jag blir aldrig besviken, hur många gånger jag än lyssnar. 

För några år sedan åkte jag upp till Woodlawn Cemetery i Bronx. Jag fick vandra runt en stund innan jag hittade Duke Ellingtons grav. Där låg han, under en ståtlig ek, med en enkel gravplatta där det bara står hans namn och årtal och, så klart, »Duke«. Alldeles intill honom ligger Miles Davis begravd. Där kan de hålla koll på varandra, och kanske samtala lite om jazzen, in i evigheten. 

1. John Coltrane: The Olatunji Concert (Impulse! 2001)

Jag spelar inte det här albumet särskilt ofta. Tre–fyra gånger per år, kanske. Men när jag spelar det ser jag till att jag har tid och plats att ta in musiken. Spelar högt, lyssnar intensivt, låter det flöda över mig. Jag är alltid shook efteråt. 

Det här är drabbande musik. Konst det inte går att värja sig mot. 

»The Olatunji Concert«, med undertiteln »The Last Live Recording«, är inspelad den 23 april 1967. Det är inte Coltranes sista konsert, den kom i Baltimore två veckor senare, men den sista som spelades in. Mindre än tre månader efter den här konserten är Coltrane död i levercancer.

Det här är inspelat på Olatunji Center of African Culture i Harlem, ett utbildningscenter för vuxna och barn fokuserat på Afrikas kulturarv, som drevs av vännen och trummisen Babatunde Olatunji, ett ställe som Coltrane själv regelbundet skänkte pengar till. 

Man ska ha klart för sig att den här inspelningen är av relativt låg kvalitet rent tekniskt. Det var inte Impulse! som stod för utrustningen, utan en vän till Coltrane. Det är därför det dröjde trettiofyra år innan musiken gavs ut. Ibland försvinner vissa av musikerna, ibland hörs publiken, någon gång öppnar någon ett fönster och man hör bilarna utanför. På något märkligt vis förhöjer den dåliga ljudnivån upplevelsen. Det gäller inte minst när John Coltranes och Pharoah Sanders saxofoner skorrar av distorsion. 

Av bandet – Coltrane och Sanders på saxofon, Alice Coltrane på piano, Jimmy Garrison på bas, och Rashied Ali och Algie DeWitt på trummor (och möjligen Jumma Santos på slagverk, ingen verkar riktigt veta) – hörs Alice och Garrison knappt. 

Den amerikanske jazzkritikern Ben Ratliff har skrivit att »it is quite possible that no worse-sounding musical document has ever been issued in full by a major record label«.

De två låtarna, »Ogunde« och »My Favorite Things«, klockar in på tjugoåtta respektive trettiofyra minuter. »My Favorite Things« hade Coltrane spelat in redan 1961 och spelat live otaliga gånger. Men den har i den här versionen ingenting alls längre att göra med det sockersöta Rodgers and Hammerstein-originalet eller ens med Coltranes egna, tidigare versioner. 

Det här är musik med en mycket hård kärna, som också glöder med ohygglig kraft där inifrån. John Coltrane visste att han var allvarligt sjuk, kanske anade han att han snart skulle vara borta. Man får intrycket av att Coltrane söker efter något, frälsning eller en väg ut, högre makters ingripande eller en förmåga att kunna möta dödsbeskedet med värdighet, jag vet inte, men musiken griper febrilt efter svar på icke formulerade frågor. Det är, då och då, nästan för mycket. Här finns så mycket sorg, men också, i musikskapandet, skönhet. 

Det allomslutande kaoset vi lyssnar till här, där det usla inspelningsljudet skakas om av Coltranes furiösa blåsande, det som man nog knappt ens kan kalla musik, är en omänsklig viljeansträngning för att en sista gång få uppfinna sig själv på scen och pränta in i alla närvarande att man fanns, gjorde avtryck, skapade konst. 

Jag blir alltid väldigt ledsen och väldigt glad efter att jag lyssnat. 

Sedan när man lyssnat klart, och hämtat sig, fått lugna ner sig, tänker man också på hur mycket fantastisk musik vi blivit berövade på. Tänk om Coltrane hade fått leva, hade han fortsatt i den här riktningen? Troligen. Allt pekar på det. Det här bandet hade sprängt vallarna för vad som ens kan kallas frijazz. Och vi hade fått följa med, rakt ut i stratosfären. Det är en stor sorg, mitt i all annan sorg – inte minst makan Alices sorg, ensam med fyra små barn. 

Ibland undrar jag om det här inte bara är det bästa album John Coltrane någonsin gjort, utan också det bästa album någon någonsin gjort. ■