Moses Boyd: Dark Matter




9
av 10
  • Artist
  • Moses Boyd
  • Album
  • Dark Matter
  • Bolag
  • Exodus


Hypnotiserande hyllning till den svarta musikens eviga skönhet.

Skivan må kategoriseras som jazz men är i själva verket ett lapptäcke av influenser: grime, olika former av electronica och klubbmusik, r’n’b, hiphop, afrobeat, karibiska impulser och annat. Exakt vad är kanske av underordnad betydelse. Det viktiga är ju vad tonerna får dig att tänka, känna, vilja vara, bli.

Mest öppnar »Dark Matter« dina ögon, sedan får den dig att önska mer av det här.

Moses Boyd har i egenskap av trummis kallats den spirande London-jazzens egen motsvarighet till allestädes närvarande Questlove i The Roots. Smickrande, även om det nog är att förminska tjugoåttaringen från Catford i sydöstra London. Han kan sägas vara en sambandscentral, dedikerad musikhistoriker, skivbolagsboss (Edodus Records), ofta anlitad sessionmusiker och producent. Samt då kompositör och artist i eget namn. Han var länge mest förknippad med högpulserande duon Binker & Moses, men står alltmer på egna ben och är bredvid exempelvis Shabaka Hutchings (Sons of Kemet, The Comet is Coming) och Nubya Garcia en av den multikulturella Londons-scenens mest självklara förgrundsgestalter.

Boyds musikaliska skolning och attityd beskrivs bäst av ett citat där han pratade om sina formativa år som musiker: »Jag älskade Dizzee Rascal lika mycket som jag älskade Duke Ellington.« Vilket så klart kan vara något som någon slänger sig med utan att för den skull kunna eller ens vilja införliva det i sitt skapande, men hos Moses Boyd hörs det. Eller snarare är det så att det citatet rör sig som en vakande stjärna över det kreativt kokande, basmullrande universumet Dark Matter. Mer än de flesta skivor påvisas här hur det unga London har gjort jazzen till sin egen fristad, precis som det ska vara och som det en gång var, en plats där allt är möjligt ifall du orkar läsa på och göra dina hårt arbetande hundår och lär dig grunderna. Gör du det kan du sedan ta dig friheter med formen och inkorporera valfria element.

Upphovsmakaren lär ha yttrat: »This album is a celebration of the infinite beauty of all black music.« Inte så lite kaxigt. Samtidigt inget mindre än helt sant. 




Relaterat