The Ark




Foto: Anna Simonsson



De spelar för utsålda hus, jonglerar med guldskivor och badar i pressklipp och listnoteringar. Vinner The Ark melodifestivalen? Blir fjärde albumet en hit? Släpper USA in dem igen? Martin Theander hänger med ett band som trots all uppståndelse fortfarande ser sig som outsiders. (Ur Sonic #33, februari 2007.)

Sent nittonhundratal och elskåpet snett emot skivmeckat Musik & Konst vid Triangeln i Malmö är pyntat med en illröd affisch. Plakatet uppmanar allmänheten att ta ställning och samlas utanför Kulturbolaget. Det ska bjudas på kaffe, bara man kommer i tid till »motmanifestation« en timme innan rockgruppen The Arks konsert börjar.

»The Arks budskap är ett gift som snabbt har spridit sig bland stadens unga«, sägs det. »Sätt stopp för snusket!«

Hm. Häpet böjer man sig ner för att läsa den indignerade texten. Något liknande har inte skådats sedan barsebäcksmarschen.

Vad gör de där två på bilden? Den ene håller en gitarr och den andre verkar ha fastnat med tungan mellan strängarna. Affischen har ingen avsändare.

På nästa elskåp sitter en likadan affisch. Och på nästa. Om man följer skåpen hela vägen så hinner man till slut ikapp några extravagant klädda gossar i tjugoårsåldern som med lim och plakat ivrigt tapetserar staden. Själv är bäste dräng. Har man inga fiender får man skapa dem.

 

För inte så länge sedan var det lika ovidkommande att verka med Malmö som konstnärlig bas som att göra det i Eslöv, Jokkmokk – eller den småländska byn Rottne. The Ark kommer i huvudsak från Rottne, men använde Växjö som bas för att hitta identiteten som band. När de skuttade vidare till Malmö i mitten av nittiotalet hade staden just lagt sitt Edvard Persson-komplex bakom sig, och för dessa knappt tjugoåriga män var det inte relevant. Undantaget är Jens Andersson, nyast men äldst i bandet, som hade flyttat till Malmö tidigt nog för att ana den sista brisen av stadens oförmåga att vidga synfältet. Martin Axén, även han ålderman i The Ark, hann också känna av denna unkna hållning, som bäst illustreras med uttrycket »här nere«.

Här nere, som i relation till Stockholm – där uppe. Alltid. Inte som geografisk, utan snarare hierarkisk angivelse – och som en ren reflex. Man är inte i fokus i filmen om sitt liv, utan man är här nere i den suddiga periferin. En känsla etsad i malmöitiskt dna 1658, då svensken satte järnridå i Öresund, konkretiserad med dödsstraff på försök att ta sig till Skånes mentala huvudstad Köpenhamn.

Men i modern tid en aningen patetisk, verklighetsfrånvänd och framför allt hämmande världsbild. Att media, underhållning och regering under folkhemsåren svämmade över av omåttligt populära skåningar som statsminister Per Albin Hansson, Sveriges Charlie Chaplin Nils Poppe och TV-stjärnan Lasse Holmqvist ignorerades.

För en underachiever är det praktiskt att skylla allt ont på en högre makt. Det fanns något djupt rörande med denna betonggråa kokong av självömkan, men den sprack och ut gled en spröd fjäril.

Den nya tiden började när några fattiga popmusiker med tejp och snöre byggde Tambourine-studion av fria fantasier om en solskensvärld. Ur den kom The Cardigans succésound, den enormt populära krogen La Couronne och popetiketten Vibrafon. Några fattiga jazzfunkmusiker fick under namnet Damn i gång dansen i Malmö. Viggo Cavling med anhang vände upp och ner på Konsthallens medlemstidning och gjorde den till riksangelägenhet under namnet Beckerell. Tempo blev en sambandscentral för stadens ungdomligare krogliv.

Men det var The Ark, och de tusentals inflyttade studenterna på den nya högskolan, som fick bägaren att rinna över. Som med färska lantliga ögon kunde se Malmö som en stor stad, fullproppad med immigranter från världens alla hörn och dessutom, faktiskt, vacker och vibrerande. De fyllde de tidigare så ödsliga gatorna, klubbarna och kaféerna med optimism och aktivitet. Samtidigt blev Öresundsbron klar och en hel hord bostadsletande danskar stormade in från andra hållet.

Allt snack vi hade hört i årtionden om att Lund och Malmö i symbios med Köpenhamn och Roskilde skulle bli en av Europas starka regioner var plötsligt verklighet. The Ark byggde varken bron, Tambourine-studion eller Turning Torso, men deras insatser i nattlivet drev malmöiterna in i ett mentalt stadium där det blev okej att digga den nya sköna världen och sluta gny.

 

The Ark hamnade här genom slumpfaktorer. En var att de gav ut sin första EP på malmöbaserade Energy Rekords, en att Ola Salo hade fått in en fot på teatern som vikarie för Peter Jöback. Stadsteatern som under Ingmar Bergman var en enorm motor för skånskt kulturliv. Bergman minns tiden som sin mest kreativa och gamla teatermänniskor i Malmö får något fuktigt i blicken när de talar om åren med Ingmar.

2050-talets pensionärer kommer att agera likadant när man frågar dem om The Ark och festerna på nittiotalet. Men vägen till att bli motor har lång startsträcka. För The Ark började den i de tidiga tonåren när Ola tillsammans med gitarristen Mikael Jepson och basisten Lasse Ljungberg tog sina första stapplande steg ut ur Rottne med »apokalyptisk rock« i The Doors, Jimi Hendrix och Vanilla Fudges anda.

– När killarna i The Ark var fjorton år, 1991, tyckte jag att de var extraordinära, trots att de knappt kunde spela, säger Jens Andersson. Jag gick på lärarhögskolan i Växjö och sjöng i ett band som hette Tin Can Baby. I slutet av åttiotalet fanns ingen självklar livescen i stan utan man spelade oftast i gympasalar och matsalar. Det där ändrades i början av nittiotalet, med rockklubbar och framför allt en stor entusiastisk publik. Det var en perfekt grogrund för ett band. 1993 flyttade jag till min tjej i Malmö. Sommaren 1996 kickade Malmö i gång, Damn startade sin klubb och det blev en annan atmosfär. Då flyttade Ark-gänget hit, de mellanlandade hos mig och vi lärde känna varandra.

Jens har precis blivit ordinarie medlem i The Ark, och syns äntligen på gruppbilderna. Han har länge varit bandets tekniske whiz kid och livepianist, bandets motsvarighet till »okände« Rolling Stones-pianisten Ian Stewart. Jens stod i centrum som sångare när The Ark tillfälligt hade en lågperiod och tvillingbandet Stereo Explosion var namnet på allas läppar, med de mest spektakulära festerna Malmö hade sett sedan Röde Orms vikingagillen.

– Ola hade fullt upp med musikalerna, »Kristina från Duvemåla« och »Spelman på taket«, så vi drog i gång Stereo Explosion vid sidan om. Den första spelningen var i Uråsa 1997. Fyra låtar kunde vara en timme, de hade varken början eller slut och inga egentliga texter. Man kan inte ha det så, men det var underbart. Vi körde stenhårt med fester och konserter i två år.

Martin Axén är näst äldst i bandet. Han spelar gitarr och är logistikmästare. Han flyttade till Malmö 1991 för att gå teaterlinje och blev sedan kock på nattfolkets knytpunkt Tempo. Martin såg The Arks andra konsert hemma i Växjö.

– Jag blev väldigt tagen av dem. De körde scenkläder och var sextiotalsinspirerade, de skilde sig verkligen från mängden. Senare träffade jag Ola på Hultsfred, vi hade båda bott i Afrika som barn och pratade mycket om det. Det finns en mentalitet i Afrika som har präglat mig, den kan sammanfattas med att många gör mycket tillsammans. Jag sa: »Om du har vägarna förbi Malmö måste du höra av dig«, och han svarade: »Det har jag nog inte.« Jag uppfattade det som arrogant, medan i hans värld var Malmö väldigt långt bort – han tänkte nog mer att han var glad om han lyckades ta sig från Rottne till Växjö.

 

Mikael Jepson är två år äldre än Ola och Lasse. I Olas ögon är Jepson född till scenartist och har total »rock guitar god sensibility«. Han är även en sjuttiotalsfixerad estet som kan visa upp både egenhändigt renoverade möbler och en av västvärldens största fritidsgarderober. Om musiken tystnade skulle han bli möbeldesigner. Han hade nog också blivit en bra sjuksköterska, »men det tog bara en vecka att förstå att jag inte hörde hemma på den utbildningen«. Han hoppade av och nästlade i stället in sig på TV4 i Växjö som ljudtekniker. Där arbetade han med reportern Stefan Berg, numera filmare, som med sitt förflutna inom musiken inte kunde motstå The Ark.

– Stefan kom och såg oss spela, gillade det och hänvisade oss till Jocke Täcks studio på Dundret i Malmö. Så vi åkte hit för att spela in och bodde hos min morfar hela gänget.

– När de flyttade hit började Jepson och jag umgås, minns Martin. Jag hade köpt trumset och ville att han skulle spela wahwah, Lasse blev basist, Jens hade jag sett som stor tuff rockhjälte i Växjö och han blev sångare i detta nya band, Stereo Explosion. Ola blev vår maskot som drog i gång publiken. Jag tyckte att The Ark var väldigt speciellt och förtjänade en ny chans, Ola tog upp att jag kanske borde vara med där. Till slut sammanföll banden i festerna och livsstilen. Vi spelade hela dagarna och på kvällarna var vi på Tempo – de andra satt i baren medan jag jobbade i köket.

Stereo Explosion blev en sidokick framåt för The Ark. Lasse Ljungberg tycker att det kändes som att »Ola i sin avundsjuka tände positivt på konkurrensen som uppstod, han blev mycket mer utåtriktad och började ta för sig mycket mer«.

Ola som ofta pratar koncept och visioner med Lasse säger om honom att han »aldrig accepterar annat än att saker och ting dras fullt ut, han är en fantastisk hjärna, konstnärligt känslig«. En viktig kick framåt var när Lasse 1999 vikarierade som livebasist i The Cardigans, turnerade hit och dit och skapade nya kontakter – bland annat den första kontakt med Kent som senare skulle leda till The Arks viktigaste förbandsturné. Ett av hans framtidssporrande minnen från Cardigans-turnén dyker upp när James Browns bortgång kommer på tal. aka i The Arks producentstol.

– Vi spelade på samma festival i England. Han hade till skillnad från oss andra en egen loge, och när han kom ut genom dörren till den så var det spotlight direkt. För mig var det helt magiskt att stå där och tillsammans med alla stjärnor gapa över honom i kulisserna.

 

Creeps-sångaren Robert Jelinek blev The Arks främsta ambassadör, alla som hade något med skivbranschen att göra fick av honom veta att detta band genast borde kontrakteras. Jelinek pusslade ihop dem med Jon Gray, som blev deras förläggare och nu även är manager. Gray ordnade ett showcase på Studion i Stockholm och Grand Recordings, som kort därpå såldes till Virgin, nappade.

1999 kom trummisen Martin Rosengarten in på scenskolan och hoppade därför av. In kom gymnasiekompisen Sylvester Schlegel som hade slutat i The Tambureens, det band som blev Melody Club.

2000, hela nio år efter att bandet hade startat, föll det mesta på plats. Med »Let Your Body Decide« visade de upp en enastående debutlåt i P3 Popstad från Malmö. Samtidigt blev det klart att de skulle vara förband på Kents massiva turné. Och så kom monsterhiten. Martin fick ett samtal mitt i natten.

– Jon ringde och väckte mig efter att ha fått demon på »It Takes a Fool to Remain Sane«. Han var eld och lågor. När vi sedan spelade på Hultsfred märktes det att ett genombrott verkligen var på gång. En tjej som heter Alex hade tjatat på ZTV att de skulle filma oss, vilket inte alls var självklart eftersom vi spelade i Teaterladan. Men det gjorde de. Konserten sändes flera gånger och hjälpte till att dra i gång det hela.

Eller som Jens formulerar saken:

– När »It Takes a Fool to Remain Sane« kom insåg man att nu blir det nog inte mycket Stereo Explosion. Alla jag umgicks med drog plötsligt i väg på turné, medan jag jobbade som lärare – det var inte den bästa tiden i mitt liv. Men på Grammis-galan 2001 var jag med live för första gången, man kunde se i TV hur mina fingrar skakade. Jag har inte varit lärare sedan dess.

För etablerade band är nio år ingen ålder, men för en grupp som i fjäderboa förespråkade excess och pompa under en musikaliskt asketisk tid kan man tycka att de rimligen borde ha gett upp och skaffat sig anständiga jobb långt tidigare.

Men de var världsberömda i både Malmö och Växjö och stod fast vid sin stil, trots kunniga gliringar. Bandet citerar gärna den linköpingsrecension som bland annat löd: »Min själ skriker, mina öron blöder, The Ark är en massproduktion.«

När albumet »We Are The Ark« kom ut blev de dock på allvar en riksangelägenhet. Det kan kännas som att de koketterar med sitt utanförskap, eller gör för stor sak av enstaka kommentarer, men nio år är alltid nio år. Ola tänker tillbaka:

– Vaktandet av normaliteten är så tydligt i den alternativa musikmiljön, som ju borde vara en fristad för alla som inte passar in men nästan är mer reglerad än mainstreamkulturen. Det blev tidigt tydligt att vårt alternativ inte var okej. Det man kallar god smak, eller koll, eller cred – det är bara andra ord för ett normalitetskoncept. Det var därför det var så kul att ta skuttet från att på riksplan vara undanskuffat alternativband till att bli ett av landets största band. Den stora utmaningen är ju att göra musik som inte kräver förkunskaper. Barn, pensionärer och bönder ska kunna digga det direkt.

– Ingen i branschen gillade The Ark i början men vi har alltid trott på detta, säger Jepson när han ska definiera hur de orkade så länge utan pengar och framgång. Vi har känt varandra så länge. Jag har inga syskon, så detta är mina bröder. Vi tar hand om varandra.

– Vårt problem har nog alltid varit att vi privat lever i en indievärld, medan vi som band rör oss i mycket bredare lager, är Martins tolkning av det som utifrån kan se ut som fajt med väderkvarnar.

– Vår regel är att vi gör detta så länge det är kul, säger Lasse. Och jag tycker fortfarande att det är kul att ha catsuit, även om jag tänker annorlunda nu än när jag var tjugo.

– Vi har gjort vår glamoperapunk så länge nu att folk som avfärdade oss har tvingats tänka om, säger Sylvester. Gång på gång har vi visat att vi står utanför, till slut har vi blivit »rätt«. Det vi ansågs göra fel 2000 har de senaste åren synts mer och mer i band som The Darkness och Scissor Sisters, och i burleskvågen i Stockholm på alla klubbar med dekadenta tjugotalsvibbar, hela maskeradprylen.

 

Sylvester började spela trummor när han var fyra år och faller utanför bandets norm. Han bor hellre i Stockholm än Malmö, har tjej och barn och anser sig vara endast måttligt exhibitionistisk – men har en naturlig auktoritet i gruppen. Det är till och med okej att han har ett sidoprojekt, The Guild. Han ser sig som en blivande studioräv och kan vara den i bandet som har svårast att förlika sig med att uppträda i Melodifestivalen.

– Jag har väl haft mina dubier. Samtidigt spelar vi musik som delvis är rotad i det som schlager en gång var. Det är egentligen långt från vad jag vill, men ska faktiskt bli rätt kul. Sjukt om inte annat. Ola har nog alltid velat göra detta. Han är duktig på att beskriva varför något bör vara som han vill, så ofta slutar det med att man har samma åsikt som honom.

Och Ola är bandledaren, om det är alla överens, även om The Ark länge arbetade som ett kollektiv från start till mål. Jepson tycker att den hierarki som har gällt sedan tredje albumet spelades in är den bästa.

– Förr kunde det ta evigheter att komma överens. Som med andra skivan »In Lust We Trust«, då vi allihop satt bakom ryggen på tryckgubben och bad honom skifta färger på omslaget… där gick det liksom för långt.

När det nya albumet kommer ut i april lär kontentan vara att The Ark har blivit mer The Ark än vad de var på 2005 års »State of The Ark«. Själva ser de detta som plattan som kombinerar det bästa av allt de tidigare har gjort. Pampiga hits saknas inte. Låtarna är både finurliga och rakt på sak, som brukligt smakfullt försedda med inspiration från både obskyra och uppenbara källor. Första singeln »Absolutely No Decorum« har när detta skrivs just åkt rakt in på P3:s A-rotation.

Ordet decorum betyder »det anständiga« eller »det som anses passande«, och sådant vill The Ark alltså inte veta av – men de passar uppenbarligen väl in i Sveriges musikliv. Utanförskapet är ofta den viktigaste drivkraften för ett band i motvind, så i The Arks fall är det intressant att den motorn snurrar på med sådan envishet. För den går inte på tomgång.

Kanske tänker de trots allt lite som Malmö tidigare gjorde? Det är öppet mål att göra sig lustig över att ett av landets mest populära band orerar om att stå utanför, men de tycks tala ur en innerlig upprördhet över att det alltid finns någon som är ensam, åsidosatt eller förlöjligad – som inte själv kan göra sig hörd. Ogenerat och ocoolt predikar de humanism, helt enkelt, långt mer än något poserande rockigt egouppror mot en ospecificerad överhet.

 

The Ark har lyckats ta sig en bit på vägen i utlandet; inte så mycket tack vare utan snarare trots avtal med Virgin/EMI, ett av de riktigt stora bolagen. Att behandlas som en prioritering utanför hemlandet är på ett storbolag förbehållet de största amerikanska och engelska namnen.

Att det ändå smällde till i Italien genom Virgin var ett ovanligt exempel på hur mycket entusiasmen på ett enskilt kontor kan orsaka. Det går väldigt bra i Finland, bra i Norge och okej i Danmark. I Tyskland har bandet gjort fem turnéer, i England fick man draghjälp av The Darkness.

– Italien kan vara ett lyckosamt missförstånd, säger Sylvester. Vi har en trogen skara fans där, men det är oklart vad svennesuccén vi fick berodde på – det kan vara så enkelt att vi råkade vara mycket på TV och såg galna ut. Drömmen är att det ska kunna hända något på riktigt i USA. Vi har i alla fall byggt upp så pass att vi kan åka på turné där. Det kostar, men det är sjukt kul.

I USA har de envetet siktat in sig på att få fäste i New York, Los Angeles och San Francisco. De har fått en hel del fans och kompisar och har starkt stöd både av kritiker och folk som viktige radio-DJ:n Scott Greenstein på Sirius, som spelade in deras konsert på legendariska CBGB’s. Det börjar likna något.

Chansen att komma någonstans med utländska bolag är dessutom betydligt större nu när The Ark har gjort ett begränsat lokalt avtal med det nystartade skivbolaget Roxy. Ingen som har mandat att leta avtal för The Ark är låst av världsomspännande restriktioner eller principer. Om minstingen av bolagen i USA verkar bäst kan man välja den, om bjässen i Spanien är bäst kan man välja den – utan att behöva vänta i månader och år på tillstånd.

 

Så arken är redo att segla, igen. Vältrimmad, med sexton envisa år på nacken. Störst i Växjö, störst i Malmö, bland de största i Sverige – ingen vet hur långt de kommer den här gången. Men de är bättre rustade än de flesta. Och med stora hjärtan kan slå världen med häpnad. ■

 

OLA SALO

 

Han är prästsonen som egentligen ville starta en religion. I stället blev Ola Salo ledare och visionär motor i The Ark, vars konserter inte sällan liknar bönemöten.

 

Det är januari månad och The Ark jobbar med slutproduktion av sitt fjärde album i Gula Studion i Malmö under överinseende av producenten Marco Manieri. Mediabomben om att gruppen ska tävla i årets melodifestival har nyligen briserat, och kopplas i högstämda ordalag till att The Ark måste göra detta efter att ha blivit politiskt omöjliga i USA när Ola Salo under en konsert på svenska ambassaden i Washington behagade skämta om flygplan och Vita Huset.

Den diplomatiska incidenten var en kalldusch för The Ark, men någon månad senare verkar det hela ha runnit av dem som vatten på en gås. Och även om den mediala skadeglädjen tycktes gränslös så vet de själva att det är befriande för alla att någon i denna värld offentligt vågar dra ner byxorna på sig själv då och då – och till och med säga det osägbara. Dessutom vet de att de redan har kommit långt med det de ska göra i USA. Och Ola Salo har så klart alltid velat vara med i melodifestivalen.

Ola är utan tvekan bandets ledare, men The Ark är en solid enhet och de har haft gott om tid på sig att hitta rätt tillsammans. När Ola sitter ner och kan prata fritt kliar han sig som en spinnande katt på magen och hakan. Han söker efter orden för att formulera kompletta citat, gärna i tre varianter med separata sidospår. Referenserna flaxar vilt mellan bland andra Jeff Koons, Jimi Hendrix, Michel Foucault, Bob Dylan, King Crimson, Kiss, Lauren Bacall, The Doors, Linné och Jobriath. Han är charmerande, bestämd och hans humor är snustorr.

Lyssna till mannen som tycks göra vad som faller honom in.

Med Morrisseys intresse och The Ark med i melodifestivalen känns det nästan som förr i tiden, när riktiga popartister tävlade.

– Ja, tänk alla som tyckte att vi hade gått in för den slutgiltiga förnedringen genom att ställa upp, så går de hem och lyssnar på sin Morrissey-skiva. Och nästa dag läser de i tidningen att Morrissey inget hellre vill än att vara med. Skitkul. Jag undviker att lyssna på Morrissey och Smiths, men älskar att läsa hans intervjuer och texter. Jag åkte till London inför förra skivan, för jag ville vara i engelskspråkig miljö när jag skrev texterna. Då gick jag och köpte alla sånghäftena.

Har du försökt spela eller sjunga från dem?

– Nej, men jag gillar titlarna och texterna. Jag har så klart hört jättebra låtar med honom, men har svårt för korusgitarr och [högstämt] »la-da, la-da-da-la-da…«, den ständigt fallande tersen »la-da, la-da, hang the DJ, hang the DJ« med den tjocka rösten, enerverande. Men jag har stor beundran för honom som person och som textförfattare. Han verkar ha humor.

Om man bortser från Morrissey och några få andra, känner du dig ensam med dina religiösa funderingar?

– Religion är två saker. Dels levnadsregler, moral och etik, vad som är gott och riktigt; dels ett socialt forum där man kan släppa självkontrollen och känna att det finns något större. Den känslan kan man hitta på många ställen. En rockkonsert har stora likheter med ett bönemöte. Har man växt upp med en pappa som predikar är det naturligt att agera som en slags präst. Jag känner mig religiös, inte att jag givet passar in i någon etablerad religion, men jag tänker på saker som har med religion att göra varje dag. Jag har en levande religiositet.

– När jag var fjorton ville jag förändra världen, därför var The Ark ett passande bandnamn. Jag är inte säker på vilket budskap jag ville föra ut, men jag ville nog starta en religion. I dag är jag nöjd om vår publik får positiv energi och en känsla av att det är kul att leva. Vad tycker du om de nya låtarna?

Jag gillar dem och tycker framför allt att »Little Dysfunk You« är enastående. Nattsvart start, sedan vrids allt åt ett helt annat, ljust håll i refrängen – och sedan ännu ett snäpp.

– Tack så mycket. Morrissey är faktiskt med i den texten. Det är en kärlekshistoria som utspelar sig på en plats där ingen visar känslor. Därför har jag målat upp en kall ljudbild, som ska antyda en underjordisk klubb i en cynisk och skoningslös värld.

– Jag är förtjust i trestegsraketer. Vers, en refräng som gör att man tänker »och det här är refrängen förstår jag« – och sedan kommer det en refräng i refrängen. Det är som »You can’t hurry love, no you’ll just have to wait«, och så ett steg till med »Love don’t come easy«, det extra språnget. Precis när man som lyssnare trodde att man redan var uppe på toppen. Det är kanske bästa låten på skivan. Den kan bli singel nummer tre.

Varför lägger man inte bästa låten som förstasingel?

– Man regisserar ju sitt eget drama. Första singeln ska säga »Vi är tillbaks, med besked«. Den låten är »Absolutely No Decorum«. »Little Dysfunk You« har en mörk och litet vemodig ton. Det känns skönare med en pampig och ösig låt, som dessutom handlar om att få säga vad man vill. Och förstasingeln är som första låten på en konsert, den lyfts av att vara det första som folk får höra på ett bra tag. Så den känns som den perfekta återkomstlåten. Schlagerlåten »The Worrying Kind« blir andrasingel.

– Jag vill att den här skivan går fullt ut. Förra skivan var The Ark på diet. Jag lyssnade på minimalistisk musik, synth och kraut och ac/dc, och ville veta om vi kunde vara både minimalister och The Ark. Jag ville inte falla tillbaks på mina gamla vanliga trick, ville göra låtar med tydlig rytm, hook och refräng – skippa all svulst, det episka och det lyriska. Skällsordet i The Ark då var »emosvulst«, det som skulle undvikas till varje pris. Det var lyckat, men med tiden kände jag att det blev för mycket restriktioner. Det är skithäftigt med Devo- och The Knack-osande låtar, men många andra band gör det där bra. Att vara The Ark är att ta ut svängarna mer. Om inte vi spelar episk glamrockopera, vilka ska då göra det? Nu vill vi göra en skiva som är så mycket The Ark som möjligt.

Vilket är en helt egen genre, kan man säga.

– Hela mitt liv har kategoriseringar stört mig. Jag har vägrat att gå med på att inte allt som är bra går att koka ihop till en konkokt som blir det allra bästa. The Ark är ett rum där vi kan sätta upp posters på alla band vi gillar och skapa vår lilla urcell som vi trivs i. Det är The Arks styrka och problem, att vi försöker få med så mycket. I perioder inkorporerar vi influenser, sedan måste vi på diet för att smalna av och begränsa. Man är i en sådan period när man börjar tala om sitt band som »plattform« och »kollektiv«.

– När vi blev det som folk känner till, kring 1997–1998, pratade vi om The Ark som en plattform för artistisk verksamhet, snarare än ett rockband. »Nästa månad kanske vi inte har konsert, då kanske vi ska ha en diktuppläsning eller en balettföreställning«. Det är osunt. Det är då det är dags att börja tänka på Kiss. Även om Kiss också kan vara osunt så finns det något sunt i deras tydlighet. Jag såg dem på Globen 1997, när vi var inne i plattformperioden. Efteråt gick jag hem och ritade figurer i catsuits som såg ut att vara formgjutna i plast, och skrev med databokstäver »The Ark« och med snirkliga bokstäver »Rock Show«. På nästa bandmöte visade jag bilden och sa »Det är dags att vi blir det här«. Mottagandet blev blandat.

– Tre år senare var precis den bilden på omslaget av debutalbumet som sålde långt över hundratusen ex. Vi lyckades ta det stora begreppet The Ark och skapa något stiliserat och enkelt. Nu är The Ark så fyllt med egna associationer att jag inte har problem med att säga att vi är ett glamrockband. De flesta hör direkt när en ny The Ark-låt spelas på radion. Det är en stil som vi är stolta över. Många vet att vi även är filosofiska, politiska, poppiga och allt möjligt. Jag brukar säga att det jag vill göra ligger någonstans mellan Kiss och Leonard Cohen. Då har man ju något att bita i.

Finns det någon musik du inte gillar?

– Ingen genre är dålig. Jag är svuren till min tro att det finns något intressant med allt. Det enda som är dåligt är när folk håller tillbaks, anpassar sig och inte gör sin grej fullt ut, av rädsla för hur det ska tas emot. Men jag gillar inte artister som säger »den här skivan är mitt hjärta som du köper för hundrasextionio kronor«. Korniga svartvita bilder med bortvänd blick, kofta och akustisk gitarr. Alla ord som handlar om varför en artistisk upplevelse är bra i Sverige kretsar kring trovärdighet, beständighet, meningsfullhet. Då blir en låt bra för att den har något att säga, men alla vet att med de bästa poplåtarna är det omöjligt att sätta fingret på vad de har att säga.

– Där har jag valt att gå på andra hållet. Skapa något som är uppriktigt artificiellt, men med kärna och djup. Alla våra skivomslag ser plastiga ut. Vi säger »här har du en bit plast, det är vad du köper för hundrasextionio kronor. Lek med den, dansa till den, gör vad du vill med den. Men med denna skiva inbjuder vi dig också till en värld där du kan upptäcka något annat«. Popmusik är inte konst, utan masskommunikation. Om man lyckas masskommunicera bra kan det bli konst. Som Bowie, Madonna, Beatles.

– När jag förr ville göra konstnärlig musik genom att skriva melodier som ingen hade hört, ha udda taktarter, låtar med många partier, kändes det till slut som att vara konstnärlig i fel ände. »Father of a Son« är ett av mina mest lyckade konstverk. Inte för att ackordföljden är nyskapande eller arrangemanget tankeväckande, utan konstverket uppstår när barn på skolgården sjunger »Hallelujah«, och byggarbetare visslar på en låt om homoadoptioner, utan att tänka på att de gör det. Musiken som socialt experiment. Så jag är en konstnär, även om jag gör konventionell musik.

Att du är ledare verkar självklart, men har det funnits tillfällen då de andra har gaddat ihop sig mot dig?

– De är alldeles för schyssta och rakryggade för det. Däremot så försökte vi tidigare mörka att jag var den visionära motorn. Och det var jag med på, eftersom jag trodde att det var det rätta. När man är ett band utan skivkontrakt, pengar, lyxliv, inga förmåner av något slag – kompensationen man får för att ge allt är känslan att man betyder lika mycket som alla andra i bandet. Men om det finns en person som är kreativ motor, som bevisar sin förmåga att göra låtar som ger bandet framgång, då kan de andra ta det lite coolare. Min styrka ligger inte i att jag kan övertyga de andra att göra något mot deras vilja, utan i att jag kan göra grejer som impar på dem. Impar det inte, då är det bara att gå hem och skriva något annat.

I samband med förra plattan definierades din roll. Var det inte jobbigt att ta tag i det?

– Jo, det var jättejobbigt. Jag sa att »nu vill jag göra denna skiva på mitt sätt, jag vill vara med och producera i högre grad och jag vill att det är min vision som genomförs« – och trodde att de andra skulle tycka att jag var extremt diktatorisk och självgod. Men det tyckte de inte, de tyckte att det var en intressant idé. Det är nog en naturlig process i ett band. I början vill alla göra allt, efter ett tag inriktar man sig på det man tycker är roligast och det som tillför mest till bandet.

Vad har de andra för roller?

– Martin är organisatorisk ledare, bandets interna manager. Lasse är mitt främsta bollplank när det gäller visioner och scenkoncept, och en slags ledare i den svåra processen hur man tar en låt från skiva till scen. Sylvester spelar alla instrument bättre än oss andra och sjunger bättre än jag, och har en stor roll i hur vi arrangerar låtar – vi hade låtit ungefär hälften så proffsigt utan honom. Han kom in så sent i bandet att han kan se allt lite utifrån, och det är en tillgång.

En bullshitdetector.

– Fast den stora bullshitdetectorn är Jepson. Om inte hans fot gungar, då är det ingen bra låt. Vi brukar jämföra Jepson och hans fot med mediet som ligger i ett vätskebad i »Minority Report«, som ser det vi andra inte ser. Jepson säger minst, därför lyssnar alla noga när han talar. Jag har en fallenhet för långrandiga förklaringar, intellektualisering; »Den här låten är visst bra, lyssna nu när jag refererar till en engelsk artonhundratalspoet.« Sådant går inte Jepson på. Och det är bra för mig. Jens är min högra hand ifråga om att göra låtar. Vi har en perfekt nivå där han fyller i mina luckor, han vet hur man skapar sväng och har det tekniska kunnandet som krävs för att ta idéerna ur mitt huvud ner på hårddisken.

Du ställer dig längst fram och predikar rätten att vara udda. Har du aldrig varit rädd för »de normalas« hämnd, aldrig varit skräckslagen – eller känner du dig osårbar i din övertygelse?

– Vi är inte speciellt onormala människor. Vi är vanliga svennar, och det är inget vi skäms för. Vi är omtyckta för att det utanförskap vi sjunger om gäller alla. Normalitet är något där ingen passar in. Succén för »It Takes a Fool to Remain Sane« handlade om att alla – revisorer, rörmokare eller art directors – kände att den handlade om dem, om att känna sig udda och onormal på ett sätt som alla kan göra. Folk fattade låten.

– Men jag har ett kluvet förhållande till kändisskap och popularitet. Första tecknet på att folk kommer att korsfästa en är att de sätter en krona på ens huvud. Popularitet är onormalt. Att man lyfter upp en person till att vara märkvärdigare än alla andra. Det är läskigt. Man förväntas vara ett föredöme i alla lägen. Men det är ohållbart, man är ju inte märkvärdigare än alla andra. Jag har velat bli känd sedan jag var liten. I den idealiska utopin skulle det inte finnas några kändisar. Men om man inte har möjlighet att riktigt leva sitt eget liv precis så som man vill kan det vara praktiskt att delvis leva genom människor man ser upp till.

Det kan ge styrka.

– Och känslan av att någon faktiskt står på ens sida, om ingen i ens närhet gör det. Men alla har också en skyldighet att göra sig själva till huvudpersoner i sina liv. I vårt artisteri ingår det att skapa en bild av att vi är världens största band. Det är ju inte vad jag egentligen tror. Det är en illusion, ett skådespel. Jag vill säga till folk att de själva är bäst i världen. Men ingen blir gladare av att en artist ursäktar sig över att den står på en så hög piedestal. Jag vill gärna fortsätta i hela mitt liv att ställa mig på världens största scener och i den stunden vara störst i världen. Och när man stiger ner från scenen är man som alla andra.

Den här grejen på ambassaden i Washington – finns det saker man inte får skämta om?

– Nej. Men man ska skämta bra. Problemet var inte att jag skämtade om något man inte får skämta om, problemet var att humorn inte framgick när det hamnade i tryck. Jag har sett det på DVD nu, publiken skrattar och det går inte att ta miste på glimten i ögat. Det var inte väldigt kul, men det var inte något som jag hade tänkt ut i förväg. Enda anledningen till att det blev ett olustigt efterspel var att en ultrarepublikansk uppviglare tyckte att dennes medborgerliga ansvar var att alarmera Washington Post. Annars hade det stannat vid att vara ett skämt.

Vad sade Kungen?

– Han var inte med. Jag hörde i efterhand att kungahuset inte var nöjda med mig. Men jag är inte alltid nöjd med dem. Senare på kvällen var det kunglig mottagning. Skakade hand med både Kungen och Silvia.

Okej, jag trodde att de var på konserten.

–Nej… de var ju, ironiskt nog, i Vita huset. ■




Relaterat

Det du inte kan beskriva
Regina Spektor
Fri till slut