©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

xxiseeyou.jpgTHE XX
I See You
Young Turks/Playground
Betyg: 10

Vi måste börja med att reda ut ett par utbredda missförstånd.

  Det påstås nämligen en hel del tveksamheter om The xx och deras musik.
  Dels har jag sett många avfärda dem som ett hissmusikband. Att de skulle göra lättlyssnat bakgrundssorl, på uppdrag av Sportspegeln för att ackompanjera inslag om längdskidor.
  Det är naturligtvis vansinne.
  The xx gör musik som ska spelas på allra högsta volym, rätt igenom dina vibrerande trumhinnor, ner i hjärtat och ut i hela blodomloppet. Livsnödvändig musik för alla själar som sargas av den för varje dag alltmer omöjliga samhällsdebatten.
  Ännu fler har i samband med den här skivan, deras tredje album, påstått att The xx nu plötsligt gör glad och kommersiell dansmusik.
  Jag undrar när de som påstår det själva stod på ett dansgolv senast.
  Visst, musiken har förändrats en hel del. De tar ett par stora kliv åt det som slentrianmässigt klumpas ihop som »klubbmusik«. De har breddat spektrumet, för första gången börjat använda samplingar, låtit Jamie få större utrymme i ljudbilden och tävlar inte längre om att vinna goternas VM i minimalistiskt mörker.
  Men bara för att deras två tidigare album var kolsvarta vaggvisor med extremt återhållsam orkestrering  betyder det inte nödvändigtvis att de nu har gått och blivit David Guetta.
  The xx låter i allra högsta grad fortfarande precis som The xx. Och absolut ingen annan på vår lilla planet är i närheten av det universum som Romy, Oliver och Jamie lyckas skapa musikaliskt och känslomässigt.
  De tre barndomsvännerna från sydvästra London har varit ifrån varandra ett tag, för första gången i nästan hela deras liv. Jamie åkte runt världen som superstar-DJ efter succén med sitt egna album »In Coiour« 2014 medan Romy och Oliver hängde på varsitt håll i Los Angeles och London.
  Att de hittat tillbaka till varandra, funnit glädjen och vänskapen igen är något som genomsyrar det här albumet.
  Det nästan syskonligt självklara samspelet mellan de tre är det som alltid har gjort The xx så unika.
  Romy Madley Croft och Oliver Sims röster, där varje stavelse och varje inandning fyller en funktion av betydelse, ständigt ackompanjerade av Jamie Smiths perfektionistiska produktion.
  Som i »A Violent Noise« när den nästan trance-iga slingan stegras och faller tillbaka, gång på gång, samtidigt som Oliver sjunger en gripande text om att växa upp, om flykt och om sin sedan ett år nyvunna nykterhet. Men det är först i andra versen som de sista fördämningarna brister, när Romy Madley Croft sjunger till sin bästa vän Oliver Sim, som hon känt sedan de var tre år gamla.


»You've been staying out late
Trying your best to escape
I hope you find what you're looking for
Let a moment take place
Without running away
I hope you silence the noise«


  »I See You« är ett på många sätt självreflekterande album där trion försöker hitta tillbaka hem i en värld där de själva balanserat på gränsen till att tappa fotfästet. De var ju egentligen aldrig menade att bli världsstjärnor med arenaspelningar och en miljard streams, med evighetslångt turnerande och konstanta fester.
  När Romy sjunger »Performance«, med en akustisk gitarr och ett par sparsamma stråkar som enda komp, är det en »The Tears of a Clown« för 2010-talet. En förkrossande, brutalt ärlig berättelse om hur hon till varje pris måste spela teater för att slippa avslöja sina tårar.
  Och växelsången mellan Oliver och Romy i den hänfört passionerade kärlekssången »I Dare You« är kanske det vackraste jag någonsin har hört. Åtminstone känns det så just här och nu, i mitten av januari 2017 när jag för hundrade gången på en vecka sjunger med i raderna om att sätta känslorna i eld.  Det är en refräng som det kommer sjungas allsång till över hela världen i år.
  I albumets sista spår, den sakrala balladen »Test Me«, gör Romy upp med den frånvarande vännen Oliver.


»Just take it out on me
It's easier than saying what you mean
Test me, see if I break«


  I en intervju med Pitchfork nyligen berättade Romy att hon var tvungen att vända ryggen till Oliver första gången hon spelade upp den för honom. Efteråt möttes de i en kram.
  För precis som att det går att fälla tårar på dansgolvet går det också väldigt fint att försonas på en skiva med housebeats och Hall & Oates-samplingar.
  The xx har aldrig låtit så här sköra, så här personliga, så här närgångna.
  Det här albumet är ingenting annat än ett mästerverk.

GUSTAV GELIN

2017-01-13

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner