Regina Spektor: Remember Us to Life

På sina senare album, ja från 2006 års »Begin to Hope« och framåt, har Regina Spektor mestadels skickligt men inte utan tålamodsprövande ansatser balanserat mellan den kommersiella världens (krav på?) storvulenhet och sin egna personlighets mindre övertydliga underfundighet. Ibland känns hon solklar i rollen som en nutida Carole King eller James Taylor, om än med den betydande skillnaden att hon har ett knippe knäpphet och humor. Ibland känns det som att den rollen inget annat än förminskar all hennes musikalitet och sprudlande karaktäristik. Det är som att trettiosexåringen är ännu mycket mer artist än vad hon så här långt har fått visa.
»Remember Us to Life« gör rätt lite för att nyansera den bilden. Detta Regina Spektors sjunde album domineras av dramatiska, svepande pianoballader som lyckas förena intim förtrolighet med episka widescreen-arrangemang. Du blir snabbt engagerad, tilltalas av hennes sympatiska mänsklighet och lite pladdriga kvittrande, men märker efter ett tag att det blir lite odynamiskt och stillastående. Med möjligt undantag för medryckande »Older and Taller« uteblir det där sista förlösande lyftet, trots att ett par av de mer producerade (överproducerade?) singlarna tar i för kung och fosterland i hopp om att rucka på den uppfattningen.