Weyes Blood: Front Row Seat to Earth

Tänker att det här är något jag borde falla handlöst för.
Rapporter från olika håll har beskrivit »Front Row Seat to Earth« på ett sätt som väckt nyfikenhet, alla från Lana Del Rey och Bon Iver till The Carpenters och Judee Sill har nämnts som referenser. Lägg till att tokhyllningar väller in, »nästa stora grej«-surr omger varje Weyes Blood-omnämnande. Klart en ska haka på. Eller?
I synnerhet som hennes insats på Drugdealer-singeln »Suddenly« i allra högsta grad bidrog till att göra den till sommarens mest hänförande västkustpop.
Eller det faktum att Santa Monica-dottern som egentligen heter Natalie Mering i intervjuer nämner såväl Demis Roussos som Catherine Ribeiro som favoriter.
Tänker att det här är något jag vill falla handlöst för.
Så: lyssnar, letar, lyssnar, letar, lyssnar, letar.
Imponeras av somligt eller rentav åtskilligt. Den klara, uttrycksfulla och stolta rösten, detaljer i körer, arrangemang och melodier, den eteriska och existentialistiska helheten, den lite lillgamla visdomen.
Begåvningen finns där, fullt synlig, visionen likaså.
Men, ändå, vid sidan av den rent teoretiska trivseln är det svårt att verkligen känna någonting. Få grejer dröjer sig kvar, det blir i längden aningen jämntjockt och sekteristiskt instängt. Den dag då Weyes Blood utöver intagande röst och omsorgsfullt koncept även kan ståta med skarpt låtmaterial och en mer distinkt, levande ljudbild lär hon bli en bomb. Än är hon inte där, men det är förmodligen bara en fråga om när.