Alicia Keys: Here

Alicia Keys är ju en superstjärna. En av de bästa vi har. Kapabel till så mycket. Magnetisk både i begåvningen och utstrålningen. Har såväl rösten som tokmusikaliteten. Likafullt lämnas åtminstone undertecknad egendomligt ofta en smula frustrerad av hennes skivor. Främst bottnandes i att eftersom hon klarar i princip allt måste hon också visa att hon klarar i princip allt.
Det en i detta läge helst av allt skulle vilja se är att hon gjorde en skiva i stil med, säg, Aretha Franklins »Spirit in the Dark«. Annorlunda uttryckt: en koncis, fokuserad, småskaligt groovig skiva som släpper showbizjiddret och söker sig inåt. En skiva som tar ner snarare än skruvar upp. En skiva som skalar av i stället för lägger till. Med en producent i stället för ett helt koppel.
Många Alicia Keys-vänner replikerar sannolikt snabbt i stil med både »det är för old school« och »det skulle inte vara hon då«. Kanske det. Eller så skulle det bli Alicia Keys i koncentrerad form.
På »Here« är annars intentionen intressant. Musiken är snäppet tuffare, hon själv mer outspoken i samhälleliga frågor – har säkert insett att det är ett måste nu, av många anledningar – och lägger vi till hennes antisminkstatement (som utvecklas i »Can’t Be Herself«) hittar vi en artist som försöker flytta fram, eller åtminstone förändra, sin position. Det är välkommet, och även om skivan spretar vilt tematiskt och vill täcka in mer än den borde finns det stunder att hålla fast vid. Detta oavsett om vi talar om tropiskt fjäderlätta och återhållsamt sjungna »In Common« eller tungt gospelbluesiga missbrukarhymnen »Illusion of Bliss« som i teorin inte är så Alicia Keys men ändå lyckas bränna till tack vare det kraftfulla framförandet som går mer på känsla än perfektion. Där, i sistnämnda, har vi förresten en god utgångspunkt för hennes motsvarighet till »Spirit in the Dark«…