Jonas Bergsten: Varm vidrig sommar

En slags kärlekshistoria.

När vi får höra om sådana i popsånger är det i regel antingen den tokförälskat lyckliga varianten eller allra oftast den miserabla diton där kärlek gått sönder alternativt inte infrias.

»Varm vidrig sommar« är någonting annat. Skivan kretsar kring två människor som verkligen månar om varandra, är varandras allt, omöjligen kan se en tillvaro utan den andre, men inte får någonting gratis då sjukdom, ständig oro och känslor av otillräcklighet stänger dörrar som borde vara öppna. Drömmarna finns kvar men där finns inget utrymme för vila. Och utanför trycker hettan, bränderna, omvärlden.

Textmässigt är det mestadels kärv lyssning. Jonas Bergsten och producenten Daniel Berglund ser emellertid till att bädda in det inte så insmickrande innehållet i en fluffig, mild och västkustinbjudande bilåkarpop. Orden är raka och tydliga, Bergstens nästan konverserade och mitt i dramatiken sakliga sång placeras långt fram i mixen.

Att den behagligt mellantempoputtrande musiken över ett helt album kanske hade mått bra av större variation hindrar nu inte att du blir engagerad av berättelsen, även om den antagligen hade haft ännu större slagkraft ifall ljudbilden då och då släppt in sprickor eller annat som fått lyssnaren att haja till. Som det är nu lyssnar du gärna på »Varm vidrig sommar« men du gör det ibland med en önskan om att verkligen dras med – och det sker inte så ofta.