ARKIVRECENSION Silver Jews: Bright Flight

Silver Jews är David Berman.

En skivrecension i fyra kapitel.

Första kapitlet. I vilket Silver Jews är lo-fi.

»The Arizona Record«, 1993. Fullängdsdebuten. Charlottesville-residenten David gapar fram odödliga popklassiker som »I Love the Rights« och »Welcome to the House of Bats« uppbackad av Pavement-medlemmarna Hazel Figurine (Stephen Malkmus) och Bob Nastanovich. Svårhörda melodier och plötsliga infall. Värt att nämna är också att vissa av låtarna tar abrupt slut. Kanske batterierna i walkmannen, som allt spelades in på, tog slut? Lysande skiva.

Andra kapitlet. I vilket Silver Jews är lo-fi-americana. »Starlite Walker«, 1994. Uppföljaren till »The Arizona Record«. Och Silver Jews, som fortfarande bestod av David, Stephen och Bob, uppgraderade inspelningsmöjligheterna till en sextonkanalare. »Nu är undergången nära!«, skrek minst fyra amerikanska fanzines i kör när de fick reda på detta faktum. När väl chocken lagt sig och de tagit del av den solstrålebuckliga och ölindränkta popen på »Starlite Walker« insåg de dock att de l lyssnade på en av det årets absolut bästa skivor.

Det var för övrigt »Starlite Walker« som fick undertecknad att förstå att David är en fullkomligt lysande textförfattare. Raderna »there is a house in New Orleans/not the one you’ve heard about/I’m talking about another house« har till exempel fått mig att fälla många, många stora tårar av lycka.

Tredje kapitlet. I vilket Silver Jews är bara americana.

Två år senare. Nästa fullängdslivstecken från Silver Jews. »The Natural Bridge«. Utan någon från Pavement på något instrument – i stället har en mängd nya människor från en mängd gamla band hoppat ombord. Låter som »Starlite Walker« fast mer rak på sak. Toppen.

Två år senare. »American Water«.

I mångt och mycket »The Natural Bridge« om igen. Toppen.

Fjärde kapitlet. I vilket Silver Jews kommer tillbaka.

Det kan ta ett tag att krypa under skinnet på en Silver Jews-platta. Arrangemang och ackord verkar aldrig riktigt gå ihop med sång och rytm. Så när jag fick »Bright Flight« i min hand låste jag in mig och lyssnade koncentrerat på den tre gånger i rad. Man har väl utvecklat en viss rutin.

När jag väl låste upp och stapplade ut höll jag en lapp i handen. På den stod: »’Let’s Not and Say We Did’ är så sprittande att betongblock skulle skala rumpa till den! ’Transylvania Blues’ låter som The Cure! ’Friday Night Fever’ är den bästa sydstatsballad om att män behöver en lugn kväll på krogen då och då som jag har hört! ’Time Will Break the World’ har gitarrer som skulle platsa i en Ibsen-pjäs! ’Horselegs Swastika’ har en väldigt konstig titel men den börjar i alla fall med raderna ’I’m drunk on a couch in Nashville/In a duplex near the reservoir’! Americana! Americana! David Berman!«

Epilog.

Köp »Bright Flight«.