När sanningen dundrar in

Ofta hamnar fokus på mystiken kring Albert Aylers bortgång eller hans mentala hälsa.

Eller jazzvärldens ambivalens gentemot hans toner.

Eller hur han sådde ett frö till Coltranes slutfas och kanske i ännu högre grad påverkade en lång rad gränstänjande rockmusiker, från The Stooges, Beefheart och Pere Ubu (hejdå David Thomas) till Television, tidiga The Dream Syndicate och Sonic Youth.

Som så ofta annars räcker det med att lyssna.

En komposition du nästan tvångsmässigt återvänder till om du väl hört den är »Truth is Marching in«. Eller komposition, snarare är det väl så att där stolthet och smärta möts föds någonting annat och någonting större än vad som egentligen är möjligt att greppa, när marschmusik och gospel i begravningstågtempo stöps och blöts och ombildas ur neworleansk träskmarkssump med ett resultat som låter såväl uråldrigt som hypermodernt.

Länge var det klurigt att hitta liveklipp där Ayler framför detta nästan skrämmande påträngande stycke, som han iklädd vit kostym även spelade på John Coltranes begravning, men nu finns på Youtube både den enorma Berlin-konserten med kvintetten från 1966 (den som där skriver kommentaren »Ineffable beauty, the rapturous longing and suffering of the human spirit« är inte fel ute) som inleds med »Truth is Marching in« och så ett klipp från Bordeaux (se nedan) från samma turné som är så omskakande och hjärtskärande vackert att du efter att ha upplevt det de facto är en annan människa än du var innan.

Får du förresten någonsin chansen att se dokumentären »My Name is Albert Ayler« av Kasper Collin, ta den. ■