Honungsvägen: Honungsvägen

Det är onekligen så att ju mer du lyssnar på musik desto mer kräsen blir du. Det krävs mer och mer för att du ska ta notis eller ännu hellre bli allmänt upprymd. Du har mindre tålamod med det som är för lagom eller för cyniskt kalkylerat. Framför allt kommer du att sukta efter karaktär och personlighet. Det behöver inte vara tekniskt perfekt, ämnat för de stora massorna eller särskilt nyskapande – finns »bara« karaktären och personligheten räcker det gott, särskilt förstås om dessa egenskaper agerar i symbios med ett visst mått av begåvning.

Honungsvägen har en speciell tillgång i Christina Karlsson. Hon sjunger med hjärtat utanpå, befinner sig per automatik i förgrunden, får din omedelbara uppmärksamhet, lyser av en nästan vädjande desperation. Det är säkert så att vi talar om en röst av den sort som inte riktigt är för alla, ty hon går aldrig in för att behaga. Desperation, låt vara en mestadels nedtonad sådan, blir ofta någonting lite för jobbigt för massorna.

Umeå-trion gör en mild men driven indierock inte avlägsen från exempelvis The War On Drugs, men lite sprödare. Det är kanske inte superoriginellt men känsligt och alldeles oavsett vilket känns det klokt att musiken, rakt igenom komponerad av Annika Norlin-vapendragaren Henrik Oja, undgår att försöka tävla med Christina Karlsson ifråga om nerv och särdrag. I stället ger den henne understöd och förståelse, klanger och rymd för den vardagsresonerande och livsbetraktande lyriken, balanserar det som i händerna på andra kunde ha slagit över.

Det är för övrigt ett styrkebevis från Honungsvägen och Karlsson att tilltalet upplevs enhetligt trots att flera olika individualister till textförfattare är inblandade, från Annika Norlin och Mattias Alkberg till Martin Abrahamsson (Nord & Syd)) och Christina Karlsson själv.

»Honungsvägen« är ingen klassiker men en smakfull, egen och osedvanligt hoppingivande debut som hintar om att en klassiker faktiskt kan finnas inom räckhåll.